Det är en kall februarikväll i Kiruna det är mörkt och jag känner att mina sinnen blivit ovana vid detta totala midvintermörker. Jag är här på ett tillfälligt besök då min gamla faster ska begravas i Pajala. Jag följer Bromsgatan i sydostlig riktning från "Jerusalem" och minns. Det är 30 år sedan jag flyttade från Kiruna. Jag stannar till där de gamla "Stallbarackerna" stod och tänker på att så mycket har förändrats. Från början var de LKAB:s häststallar som, sedemera, byggdes om till gruvarbetarbostäder.

Här växte vi upp, ungarna till gruvarbetarna. Idag är vi i de övre medelåldrarna och några av kompisarna lever inte längre. Där står Kalles      "tåg", han stod ofta vid den björkdungen och lekte lokförare, vi var fem år då. Kalle blev, så småningom, lokförare men gick bort alltför tidigt.

Jag stannar till och småler när de inre bilderna klarnar från slutet av -50 talet. Vilket pådrag det var när pappa kom hem med den första TV-apparaten. Grannarna satt andäktigt i vår etta och upplevde sina första TV-bilder. Rummet var oerhört varmt då det stod en kakelugn där. Det var en av gruvarbetarnas löneförmåner att få koks utkört till magasinen utanför lägenhetslängorna. Kakelugnen var lägenhetens enda värmekälla.

Det var en trygghet att bo i  "Stallbarackerna". Jag försöker att komma ihåg hur många ungar som bodde där. Tidigt blev vi  "internationaliserade" då de flesta av våra föräldrar kom från Tornedalen eller Finland och, om inte minnet sviker mig, var det även någon familj där föräldrarna var bördiga från Norge.

Tryggheten kunde ändå skakas om i sina grundvalar och det kunde ske på ett ögonblick. Vi växte upp där det alls inte var ovanligt att våra fäder skadades svårt i gruvorna. Så fort vi såg "Bolagsbilen", en gråblå Volvo Duett, köra in i våra kvarter befarade vi alltid att något hemskt hade hänt. Budbäraren som meddelade familjen om olyckorna körde ofta i dessa "Bolagsbilar". Ibland kunde beskeden vara värre än så. Jag vet hur det känns för ett barn att oroas av att inte riktigt veta hur utgången kan bli för ens förälder.

Vi hade inget behov av att lyssna till  rocklåtar med ångestfylld lyrik. Och underligt nog hade vi heller inget större behov av att exponera våra känslor, men säkert gjorde vi det på något sätt utan att förstå det.

Senare, 1969-70 när vi var i tonåren, upplevde vi en oerhörd stolthet i samband med den stora gruvarbetarstrejken. Vi stod på sidan om och tittade på våra fäder. Tusentals gruvarbetare som gick tysta genom stan, skuldra  mot skuldra.  Tystnaden avbröts enbart av knarrandet från vinterkängorna mot den iskalla snön. Hela världspressen var där och vi var stolta. Det blåste nya vindar, inte bara i Kiruna utan i hela Sverige, men det förstod först senare.Gruvarbetarna skrev historia och hyllades, utan överdrifter, av hela den socialistiska världen.

När jag påminner mig om dessa inre bilder kan inte förneka att det har präglat mitt förhållningssätt till livet med allt vad det innebär.

Vi lärde oss onekligen att slåss och att tävla utan att våra föräldrar uppmuntrade oss till det. Förresten så hade de inte mycket begrepp om vad vi smågrabbar sysslade med. Jag ser bilderna av alla dessa landhockeymatcher som slutade med knytnävsslagsmål och blodviten. Kan inte låta bli att skratta åt just dessa minnen utan att egentligen förstå varför. Vi kunde slå varandra på käften och ändå bibehålla vänskapen. Jag var inte den som slogs mest. Idag är det andra normer som gäller.

Nu har trettio år passerat sedan jag flyttade från Kiruna och 45 år sedan vi bodde i de gröna Stallbarackerna. Det känns underligt att gå på sina gamla gator efter så många år och nu ska Kiruna flyttas men egentligen handlar det om en stadsomvandling. Undra hur det ser ut om ytterligare 45 år?

Bilden nedan visar Hjalmar Lundbohmsvägen, en av de första dagarna som solen når över horisonten i Kiruna (foto: Markku Nurmilampi, jan 2009).