Påskledigheten tillbringade vi i Kiruna med omnejd. Vi hjälptes åt att skotta fram stugan i Jukkasjärvi. Minstingen i familjen klarade av de branta backarna uppe i Björkliden och livet som skidbackspappa blir mer fartfyllt. Full fart ner för pisterna - invänta minstingen - och därefter full fart igen. Den äldsta dottern slöar på klipporna utanför Calvi på Korsika och receptionerar på ett hotell för att finansiera livet.

Kiruna ska, som bekant, flyttas och en del av arbetena har redan inletts. Ett par kompisar till mig berättade att stadsplaneraren får göra rätt för sin lön.

När jag kommer hem läser jag i avisen att Nordanstig också har anställt en stadsplanerare. Äntligen börjar jag att se positiva tecken i skyn. Det förvånar mig inte om det är Gnarps sjöstad som ska utvecklas.

Jag kommer hem och ser den yngsta dottern leka med sin kompis och de är ovetande om att lärartätheten ska minskas med 30%. Hur kommer deras skola och framtid att se ut?
All djävlighet som drabbar barn skapas av de vuxna.

Gnarps sjöstad kanske är på gång och det bör ge stålar till barnen - men jag betvivlar.

Det är alltid frost i backen när man gräver med fel verktyg.

Jag säger det igen. I Nordanstig vet vi inte hur tillväxt ska skapas. Vi står kvar på ruta ett. Följ allehanda projekt och Gud vet allt. Vad har utvecklats?  Inte ett dugg.

Och det som upprör mig mest är att vi - ta mej fan - inte vill inse det.

De som jobbar i Kommunen vet att det är vi skattebetalare som finansierar deras utkomst och är, därigenom, arbetsgivare. Det förväntas, med rätta, att skolpersonal och anställda inom äldreomsorgen ska prestera. Och Gudarna ska veta att det gör dom. Nu är det dags att ni andra också börjar att uppvisa resultat.

Vi måste vara offensiva och skapa ökade skatteintäkter och därför behövs det en Masterplan för Nordanstig.

Länsstyrelsen har pekat på att tillväxt kan skapas kring kusten och det var anledningen till att 3,3 miljoner satsades för att skapa något i Gnarp, Harmånger och Jättendal. I vanlig ordning lallades möjligheterna bort i det projektet. Det går, som sagt, inte att gräva sig igenom tjälen med fel verktyg.

Syftet med en Masterplan är att tydliggöra för finansiärer att här finns det anledning att plöja ner pengar för att det kan löna sig. Enskilda initiativ kan vara bra men man måste ta ett samlat grepp kring hela området. Det får inte bli så att en investering försvårar för en annan utveckling. Allting måste höra ihop.
För att ta ett exempel så är naturskyddsintressena oerhört intressanta ur ett tillväxtperspektiv och får därför inte spolieras av andra kortsiktiga satsningar.

Idag pratade jag med Kaptenen som i sin tur är i kontakt med Einar Kocks stab. Kaptenen som opererar i Skandinaviens tillväxtområden beskrev att det finns många människor som sitter på stålar.

Kaptenen har en meritlista som är imponerande. Han har utfört Masterplaner för turismen i Kiruna i samråd med bla Ishotellet samt för Arena Rosenholm som är Sveriges näst största idrottsanläggningsprojekt. Utöver detta finns en mängd referenser gällande tillväxtområden i Norge och han är fn sysselsatt i utreda möjligheterna för ett kustområde vid Atlantkusten i Sydnorge.

Kostnaden för en Masterplan skulle landa på, motsvarande, två månaders lönekostnader för en högre tjänsteman.

Tro mig, nu är jag seriös. Jag kan förmedla kontakten om ni inte vill fortsätta att gräva i frosten.

Om detta gick i lås så har Kaptenen lovat att utbilda våra handbollsungdomar och oss ledare under vistelsen här - och det helt ideellt.

Jag och mina idrottsvänner förstår att vi utvecklas om en förbundskapten ger oss verktygen. Det blir lättare att så de små fröna när vi trängt igenom frosten.

Tänk på barnen, de behöver utvecklas och det är vi vuxna som skapar förutsättningarna.

Ägnade en tanke åt högstadieutvecklingen i Nordanstig och reflekterade över några saker.

Så här långt har vi haft ungar på skolorna i Nordanstig i ett kör från 1993, det blir 16 år och jag har inte haft någon anledning att klaga.

Förståeligt nog så handlar diskussionerna mest om kostnader och så måste det ju vara i dessa tider. I vart fall när det gäller skola och omsorg. Det offentliga sektorn lirar i en annan division än  den omänskliga sektorn. Jag väljer att kalla den så då summorna i förmånerna är av den storleksordningen som ingen människa är värd.

Jag funderar på hur det blir med kvalitén på undervisningen? Kan personalen göra sitt bästa för eleverna när de inte vet hur framtiden blir? Vad är, i så fall, prislappen för att kidsen får sämre kunskaper när de ska prestera på gymnasieprogrammen? Är det inte bäst att ta ett genomtänkt beslut rätt så snabbt? Vad vill eleverna själva, är det någon som har frågat dem?

I vissa avseenden tycks det finnas beröringspunkter i kompetensen mellan den gemensamma sektorn och den omänskliga. En undersköterska och en ekonom från handelshögskolan läser ingångna avtal lika dåligt - eller inte alls. Dessutom tycks de vara lika duktiga på att - inte ta ansvar.

Apropå värdet på en människa. Om en människa mördas så, tror jag, att de anhöriga får 50.000 spänn. Jag reserverar mig för riktigheten i summan men tror att det rör sig om de pengarna.

Då uppstår följande ekonomiskt filosofiska frågeställning:

Hur många dräpta åtgår det för att komma upp till värdet på en levande pensionär från den omänskliga sektorn med utgångspunkt från vb. gratifikationsbonus.

Men rikta inte ilskan mot den pensionären - rikta den mot de som beviljar förmånerna.