Innan jag kommer till det som gläder mig kan jag inte låta bli att raljera över projektfabulerandet.

Jag börjar med det senaste då vi ska terapeuta ungar som mår dåligt med djur och då ska det minsann slås på stort.

Men jag kan lukta till mej vad det egentligen handlar om, vänta bara så ska du få läsa!

Och är du politiker så hoppas jag att du nu tänker efter.

Citat: Att se en utvecklingspotential för ett ökat utbud vid val av aktivering och behandling ….... och en utvecklingsmöjlighet för socialföretagande i Sverige, men även för Gävleborgs Län och för Nordanstigs kommun.

Det här är projektsvenska och ska då vara kryddat med fina ord och garnerat i en allmän lullighet.

Jag känner igen sånt här och det luktar – KorkatNogAttSatsa pengar – och förkortas K.N.A.S

Men för den oinvigde så låter det såååå fiiiint ….. och är du politiker så låt dig inte luras av nån som fabulerar på detta sätt.

Jag tar ett annat K.N.A.S jobb, Nordanstig Världens Plats.

Citat: Att stärka den den europeiska … identiteten i kommunen .. Herre Guu så pretentiöst. En forskarbok skulle presenteras också … där forskare och innovatörer från Nordanstig skulle presenteras.

Sammanfattningen av projektet blev lagom sött, lullig:

Citat:

Vissa företagare har har utnyttjat stöd … min fråga är … beskriv vilka och på vilket sätt?

Samarbetet i styrgruppen har varit givande … och jag undrar vad menas med givande?

Kontakterna med Sundsvall har utvecklats … på vilket sätt och var, undrar jag?

Flera företag har startats … ojoj .. men beskriv hur många då och vilka?

Jag efterlyser alltid svar på: Exakt hur många och på vilket sätt och vad har det lett till - blir tokig på den är kravlösa lulligheten.

Det internationella tjejprojektet i Bergsjö då?

Den där en internationell designer inredde en hel lägenhet, och jag tror att IKEA var med och sponsrade … vad ledde det till …

Jag har svaret: K.N.A.S jobb under projekttiden.

Nu och äntligen har politiker insett att alla ungdomsledare gör en himla massa nytta och bidrar till att färre ungar hamnar kan hamna i Djurunderstödda terapiformer.

Jag hoppas att det inte är politisk populism utan att det utgår ifrån – socioekonomisk strategi – det var plötsligt ett fint ord och jag översätter det:

Se till att ungar med taskiga förutsättningar får sysselsätta sig med vettiga saker bland kloka människor så håller de sig i skinnet och ställer inte till en massa tok för sig själva och andra.

Styrelsen har nu gett en signal som vittnar om gott omdöme och ska ha beröm för det.

Politiker, ta nu fortsättningsvis pengar från K.N.A.S jobben och satsa på de – lokalt producerade grejerna. De lite mer jordnära aktiviteterna och mindre på de storslagna utblickarna som inte leder till särskilt mycket nytta förutom dessa K.N.A.S jobb.

Fortsätt så – det är åtminstone min vision.

Vi är många som kan ge konstruktiva förslag i ämnet – under förutsättning att ni vill samarbeta.

Vi fabulerar inte med orden och det gör inte föreningsrepresentanten i klippet nedan heller trots att han är i det fiiiiina rummet.

Dags att knyta sig, jag ska upp halv sex på morgonen, matcher i Härnösand.

Sitter på en föreläsning där en kvasiintellektuell kvinna i blåfärgade glasögon, klädd i någon slags blus samt plisserad mörkgrönmönstrad kjol.

Carpe Diem …. Att leva i nuet är budskapet och fånga dagen som den kommer är mottot när väckarklockan plötsligt ringer. Jag sätter mig upp på sängkanten och klockan visar 05.50 och inser att jag har drömt.

Den överviktiga katten som påminner om ett bowlingklot glor på mig.

- Ge mig mjukmat kan jag läsa av kattens blick.
- Aldrig i livet svarar jag och går ner för trapporna med klotet efter mig, jag

  ställer katten vid dörren, öppnar den och ger honom en spark i arslet:
- Ut och jaga din egen mat och få lite motion samtidigt.

Den andra katten ligger på soffan glor på mig med en godmodig blick och jag tolkar det som ett diskret stöd i mitt förfarande med klotet.

Därefter knallar jag till förugnen och fyller den med ved och jag bränner mig på insidan av underarmen det svider till och luktar bränd gubbe. Vidbränd med inte utbränd.

Snart är jordvärmen installerad och då blir det tid över till annat.

Ungarna har beställt förväckning 06.15, de vill ha det så för att kunna ligga och dra sig i en halvtimma till ordinarie väckning 06.45

Får i mig filmjölkstallriken och avslutar med kaffet.

Så här dags har övriga familjen parkerat sig i vardagsrummet då jag kör i gång tandborsten och höjer volymen för att höra TV nyheterna. Övriga familjen protesterar med de kanske har upptäckt att jag är en vanemänniska som inte ändrar rutinerna. De har ingen förståelse hur det är att lida av en lindrig bullerskada och att lyssna till nyheterna med motorborsten i käften.

Tonåringen sminkar sig och jag kan inte låta bli att fälla en sötsur kommentar kring fjolligheten och ögonen lyser svarta till svar. Kul att inleda dan med, åtminstone, lite jävulskap.

Kommer in till Hudiksvall kvart i åtta.

Behandlar och undersöker fyra patienter mellan 08.00-09.45 Jag trivs med mitt jobb. De flesta har slitit ont med sina ryggar, knän och höfter. Det känns bra om jag kan lindra tillvaron för några.

Patienterna är mina arbetsgivare, det är deras skattemedel som finansierar en stor del av min verksamhet. Detta synsätt fick jag lära mig av min mentor Jern Hamberg.

Går igenom e-posten, kallas till möte den 3/12 16.15 med företagshälsovård, ett annat den 8/12 senare på eftermiddag. Därefter en kafferast till 10.00, hinner att skriva ett halvt utkast till Konkurrensverket och Landstinget.

Ytterligare undersökningar och behandlingar. Måste få iväg ett meddelande till läkaren en patient hade symtom som kanske inte kom från ryggen.  Jag vill få det dubbelkollat.

Ringer Sundsvall och konfererar snabbt om kvällens handbollsträning, jag vill vara förberedd.
Svarar snabbt på några SMS från spelarna, några vill ha skjuts.

Behandlar några patienter till, de flesta är över 65. Någon är tonåring och har blivit hänvisad till behandling från skolsköterska där bäckenet har - knyckts till. Känner en stress, jag måste ta tag i detta. Tjejerna som utsätts för sådana behandlingar kan drabbas av foglossningar när de blir äldre.

Två av kunderna behandlade jag för 18 respektiva 20 år sedan, tiden går inser vi och bäst före datum är passerat. Den infinner sig vid 27 år och några månader.

Receptionen undrar om de ska kalla in patienter till Julafton kl 15.00
Det var ett skämt förstås, jag ville bara testa deras vaksamhet.

Lunch och tupplur, får jag inte sova en kvart så är det svårt att överleva eftermiddagarna.

Ytterligare behandlingar och undersökningar, jag tycker om att arbeta kliniskt och är därigenom lyckligt lottad. Mina nerver skulle inte klara utav att sitta på möten och därigenom skulle jag förpesta mötesklimatet.

Dagen närmar sig 15.30 och jag lägger upp träning för en man som har drabbats av en stroke.

Halvfem hoppar jag i bilen och åker till Gnarp - en kopp kaffe - plockar upp spelare och åker till Sundsvall. Vi tränar från halv sju till klockan åtta. Går igenom lite försvarsarbete med Gnarps och Sundsvalls spelarna.

Därefter ett snabbt möte med deras tränare för tjejerna födda -00. De vill ha med oss till Kopparcupen i Falun.

Okej, säger jag - ska bara kolla med föräldrarna hur de resonerar kring saken.

Därefter ett möte med handbollssektionen, de vill stämma utav hur samarbetet fungerar och jag är enbart positiv.

Spelarna är irriterade, de vill hem och vi åker till Gnarp igen. På hemresan vill de att jag ska förklara varför Afrika är fattigt. De får mig att tänka till och det känns uppfriskande. Jag berättar att 26.000 barn yngre än fem år dör varje dygn av saker som vi är sjuka utav under en vecka här hemma.

Några av spelarna hade ont i halsen men de ville ändå följa med för att inte missa teoretiska detaljer i träningen. Jag gillar inställningen. När de blir äldre och söker jobb så lämnar jag gärna mycket positiva referenser och det är gott gry i ungdomarna. Och så fick de min syn på de globala orättvisorna.

Jag är hemma strax före 22.00

Öppnar datorn och avslutar brevet till Konkurrensverket och Landstiget som jag gjorde halvfärdigt tidigare på dan.

Fikar och nu sitter jag här en stund.

Inser att den där kvasiintellektuella kvinnan menade att dagen ska fångas. Jag funderar på vart dagen egentligen flydde.

Jag klagar inte, tycker om att arbeta och har därigenom haft en bra dag.

Ibland stannar jag till och undrar hur hälsosamt det är men just idag tog jag mig inte tid att känna efter.

Å andra sidan - hur fan skulle det se ut om jag blev upptagen av att fånga alla flyende dagar, då blev ingenting gjort.

Å tredje sidan, den dan vi står i farstun hos Sankte Per så har vi ändå förfärligt mycket ogjort.

Vi är några vuxna och ett gäng tjejer i tidiga tonåren försöker att strukturera upp ett 25-tal ungar i åtta och ett halvårs åldern där majoriteten är grabbar. Vi försöker att kanalisera energin genom att få ungarna att kasta bollen i ett mål. Därutav namnet handboll för er som inte är sportnördar.

Nu för tiden är ungarna rätt så fjolliga när jag jämför hur det var för cirkus 45 år sedan. I Kiruna hade vi en otrolig kreativitet när vi var i de åldrarna:

Stan var uppdelad i två skikt: Gruvarbetarkvarteren och de motsvarande för LKABS:S tjänstemän. Efter trettondagen kastade alla familjer ut julgranarna - bildligt talat direkt ut från vardagsrums fönstret. Detta var tillika startskottet för det årliga inbördeskriget.

Kvartersungarna började att samla in granar och den som hade största brasan till Valborgsmässoafton blev krigets segerherrar. Vi gruvarbetarungar bodde i Bolagsområdet och tjänstemannabarnen bodde i angränsande kvarter på andra sidan av Hjalmar Lundbohmsvägen.
Den stora utmaningen var att ge sig in i deras kvarter och stjäla granar vilket inte var helt riskfritt. Det krävdes mod och smarthet för att inte bli fångad i ett bakhåll.

De äldre sköt med luftgevär och det var en slags trofé att kunna uppvisa en skottskada i form av en rund liten rodnad på hudkostymen med ett litet kulhål igenom de tjocka vinterkallingarna eller täckjackan.

Det fanns dock en slags hederlig ordning bland de äldre grabbarna - enda lovliga bytet var just grabbar i samma ålder och utrustad med luftgevär. Och det var helt otänkbart att en äldre IFK:are spöade upp en liten AIF:are och vice versa. Gjorde du det så blev du nästan lynchad av de egna.

Vi gick i skola på lördagar och det var ofta dagen för de heroiska dumskallarna. Vi gruvarbetarungar tillhörde Kiruna AIF (arbetarnas idrotts förening) och gick på Bolagsskolan. De andra pluggade på Triangelskolan och tillhörde IFK Kiruna.

Dumskallarnas ceremoni bestod av att jag som AIF:are på lunchtid tordes gå igenom Triangelskolan med en jacka prydd med AIF:s klubbemblem. Därmed utsatte du dig för risken att få stryk.

Allt detta behöver inte, de små handbollslirarna känna till, för då undermineras våra försök till disciplin i grupperna. Utvecklingen går framåt tycker tonårstjejerna - det blir lugnare för varje träningspass. Tjejerna gillar nog mitt synsätt; - att det är lättare för ungarna att dansa i ett mörkt rum om de vet var möblerna står. Tack och lov så känner tjejerna heller inte till hur min egen karriär var i motsvarande ålder, trots att jag är konfirmerad.

Samtidigt tycker jag att killarna är lite fjolliga och det finns anledning till det:

De börjar i förskolan och är, mestadels, omgivna av kvinnliga förskolelärare med utbildning i genuspedagogik. Ta bara namnen på avdelningarna: Vitsippan, Törnrosan, Nyponet och Gud vet vad.

Har du nånsin hört talas om en avdelning som heter: Kalachnikov, AK 4:an eller Blå Traktorn.

Nu börjar jag givetvis fundera på om jag, överhuvudtaget, har något vettigt budskap att komma med.

Men tänk om Vilgot, Julia, Algot, Sissela, Gösta, Hanna och allt vad de nu heter inledde ett inbördeskrig - som vi gjorde i Kiruna. Jag undrar hur reaktionerna blev bland de vuxna.  Det skulle skrivas spaltmetrar i ST och HT och måhända att det var berättigat, vad vet jag.

Nu funderar jag på om jag ska indoktrinera ungarna till att starta kravaller och inleda ett milt inbördeskrig. Inte mot varandra men måhända mot etablissemanget.

Är den några som skulle behöva en käftsmäll eller bli lindrig skottskadade så är det vi vuxna.

Okej - jag tål att du som läsare nu betraktar mig som galen men tänk då på följande:

Är vi schyssta mot kommande generationer?

Här möjliggör vi vuxna att våra skattepengar rinner iväg på olika skitsaker i kommunen. Det satsas miljonbelopp på projekt utan krav på uppvisande av nyttoeffekter. Flera miljoner har satsats på turismprojekt där utvärderingarna har kapat satsningarna jämnt med fotknölarna. EU-medel har landat otrevligt nära anhöriga till vissa tjänstemän.
Nu ska även ungdomsverksamheterna prioriteras till Bergsjö och vi andra får sköta oss själva.

Tänk efter nu - är det ändå inte rättfärdigt att jag uppmuntrar kidsen  till att börja agera och ifrågasätta oss vuxna och vad vi möjliggör.
Det som ungarna behöver för att hävda sig framledes stavas till KUNSKAP. Jag och du tillåter att deras rätt till detta undermineras och nu börjar de tillhöra bottenskrapet jämfört med genomsnittet i landet.

De kommer till gymnasieskolorna och har blivit ditlurade med godkända betyg. Efter första repetitionerna kommer de att sitta där med ett stukat självförtroende.

Och vad gör vi?

Ja, vi sitter och visioner om hur vi vill ha det om 10 år - när det är nu det händer!

Den gångna helgen satt jag i fängelse i Falun. Vi bodde på vandrarhemmet i det nedlagda fängelset och jag funderade på hur fångarna hade det för 100 år sedan. Några ungdomar lyckades jag skrämma genom påhittade skrönor om vandrande vålnader nattetid i korridorerna.

De är minsann lättskrämda dagens tonårs tjejer - men det gäller att härdas - det är min filosofi.

Usch vad otäckt, jag fick hjärtrusning av en mardröm under den obligatoriska tuppluren idag vilket jag återkommer till.

Reaktionen triggades igång av att en jobbarkompis frågade mig om Nordanstigs kommun hade nappat på förslaget om utökad rehabilitering för strokepatienter i Kulturstjärnans lokaler.
Svaret är att jag inte hört ett dugg från Bergsjö.

Nordanstig ska nu satsa på det beprövade konceptet att rehabilitera psykiskt sjuka på mentalsjukhus med kycklingar och kaniner. Vårdmodellen ska, förvisso, inte tillämpas på psykiskt sjuka utan på ungdomar som mår taskigt i Nordanstig.

Utvecklaren i Nordanstig sammanfattar att något i systemet måste vara fel då kostnaderna för placeringar av ungar som mår taskigt har ökat. Jag har inget att invända i denna föga överaskande och begåvade analys.

http://helahalsingland.se/nordanstig/hassela/1.1516086

Det överaskar mig heller inte om det nu skapas en ny tjänst, en kommunal djurterapeutisk tjänst. Effekterna i projektet kommer i vanlig ordning att utvärderas på ett kostsamt föredömligt sätt. Ingen jäkel tycks inse att pengarna gjorde större nytta om skolorna fick kosta mer istället.

Men detta är inte tillräckligt glamoröst och visionärt befarar jag för världens plats - Nordanstig.

Och om det finns några kids som läser raderna med eftertanke och förstår vad jag menar - till er vill jag tillägna det kommande musikaliska stycket.

Och om det inte finns tänkande ungdomar, fortsätt då i lugn och ro att engagera er i spegeltittande och beskrivandet av dagens outfitar och lev lyckliga i tingeltanglandet.

Vad bestod min mardröm utav då:
Som det är med drömmar så kommer man inte ihåg detaljerna. Men det handlade om att ingen såg vitsen av att träna strokedrabbade. Ärendet måste utredas lokalt trots att alla vetenskapliga utredningar beskriver dess positiva effekter.

Och nu kommer det paranoida:
Knivsticket som väckte mig var att någon påstod att den kommande djurterapin ska drivas i närhet till den kommunala hierarkin. Kulturstjärnans och mitt förslag saknar den kopplingen och kan därför inte prioriteras och dessutom är det inte tillräckligt visionärt.
Slutsatsen blir att alla goda projekt, med tillhörande ekonomi, bara kan drivas av kommunens interna tankesmedja.

Och det är, som det alltid varit, inga som helst krav på uppföljning av projektens sanningshalter av luddigt beskrivna effekter.

Apropå djurterapi och det uteblivna anslaget till kidsens studieresa till Järvzoo …. alltså … jag börjar … nää … jag ids bara inte tänka och associera …

Ha nu överseende med min gnällighet och försök att se till konstruktiviteten i förslagen.

Om jag inte syns eller hörs på ett tag så ska ni inte glädjas över att jag har tacklat utav. Det är bara så att det är fullt gaspådrag i arbetet och på fritiden med ett konstant sömnundskott.

Jag gjorde en snabb sammanfattning av mina intryck från visionsmötet.

Att driva en utveckling handlar om det självklara - nämligen att se till möjligheterna.
Talangen att - genomdriva - förändringar handlar även om att se dess hinder och svårigheter.

Ett scenario är att Nordanstigs tågstopp förläggs till Jättendal. Detta skulle kunna vara en politisk kompromiss då orten har utarmats.
Vad innebär då detta för utvecklingen i Gnarp?

Jag fick ett tydligt besked gällande följdeffekterna av skolcentraliseringen till Bergsjö. Viljeinriktningen blir att fritidssatsningarna för ungdomar prioriteras till orten.
Vad innebär detta för utvecklingen i Gnarp?

Det finns en ort i Nordanstig där det finns brist på bostäder och anledningen skrivs till att det finns en efterfrågan av att flytta till Gnarp.

Vi kan likna utvecklingen vid en tågresa. Det naturliga är att koppla vagnarna till loket.
Risken finns att denna - NORDANSTIG NATURLIGTVIS - strategi är och blir ett hinder för en möjlig utveckling i Gnarp.

Det har varit - oerhört - mycket arbete med att formulera dokumentet - Nordanstig Naturligtvis. Fattas väl bara annat, det har tagit oerhört lång tid att formera de internationella styrkorna kring Koyoto-avtalet också. Trots att både FN, EU och de nationella organen - också - har många dokumentformulerare - likt vi har i Nordanstig.

Jag tror att vi får göra som vi oftast har gjort - vi får göra det själva.

Missförstå mig inte - givetvis så ska du bortse ifrån ev. uppdykande associationer i delar av låtens text.

Sådan lokalpatriotisk bytänkare är inte jag!?

Med läpparna bekänner jag att låtvalet enbart associerar till en tilltänkt arbetstakt för HELA NORDANSTIG utvecklingen.

Jag är i en sinnestämning av långsint gnällighet trots att det vänder mot ljusare tider om sju veckor. Det är illa ställt när kattskrället ligger i fåtöljen mittemot mig och glor avmätt på mig.

Men det finns ett irritationsmoment i min tankesfär - ursäkta - jag menar irritationsmonument.

En av kommunens högsta ansvariga gällande utveckling gick ut i media och beskrev det skarpa läget för Bergsjögården med begäran om extra anslag motsvarande 300.000 kronor. 

Läget meddelades som att vara skarpt.

Översatt till svenska skulle jag tro att innebörden var att:

Fixar ni inte ett nytt samverkansavtal så måste vi flytta härifrån. Underförstått så skulle det då vara alldeles förfärligt oss alla boende i kommunen.

Missförstå mig inte - jag är mycket medveten om att det finns engagerade eldsjälar i Bergsjögårdens verksamhet och att de bedriver samhällsnyttiga verksamheter som gagnar oss i Nordanstig.

Vad jag irriterar mig på är att - en tjänsteman i den positionen - bortser ifrån att det finns ideella föreningar som bedriver en lika samhällsnyttig verksamhet som Nordanstigs Utvecklings hyresvärd gör.

Enligt mitt förmenande är inte Bergsjögården den mest lysande stjärnan i Nordanstigs kulturella utbud.

So what, tänker du som läsare …….

För mig handlar det om trovärdighet.
Visionsarbetet för - hela Nordanstig - är det bara ett spel för galleriet?

Vilken organisation i kommunen vill inte ha en chefstjänsteperson ingående i visionsutveckling som lobbyist - för sin sak?

Hur trovärdigt blir det?

Som läsare ska du nu betrakta mina insinuationer med stor misstänksamhet:

Mönstren går igen. Jag har tidigare sökt stöd hos kommunens EU-samordnare med syfte att formulera ansökningshandlingar till olika projekt men svaret har då varit att det ingår inte i tjänstebeskrivningen.

Samtidigt har ett antal kommunala EU-projekt finansierats med beröringspunkter till anhöriga till vb. tjänsteperson.

Förstår du bättre nu?

Hur många av er som varit aktiva i ideell verksamhet och skickat in olika förfrågningar till kommunens tjänstemän har bemötts med tystnad?

Tro mig när jag beskriver följande:

Jag har fått snabbare svar på e-post gällande utvecklingsfrågor från :

Boris Lennerhov, vd på Ullaredaren med 3,8 miljoner kunder/årligen än från kommunens utvecklingsenhet.

Jag har haft bättre och snabbare dialog med Börje Salming och Devin Smith, NHLPA i Toronto än med tjänstemän i den kommunala förvaltningen.

Märk väl - frågorna har då handlat om lokal utveckling - inte i Toronto UTAN  NORDANSTIG.

Finns det ändå inte lite anledning för mig att vara irriterad?

Alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring!?

Senast jag hade fel i en debatt var 1956  och jag har olyckligtvis glömt bort vad det egentligen handlade om. Till pjäsen hör att jag är född i november 1955 och därigenom har jag lagt ribban för min ödmjukhet.

Diskussioner har jag ibland avslutat - i största möjliga ödmjukhet - med följande replik:

- Du har fortfarande mycket att lära för att komma upp till en nivå av - mycket dåligt.

Så nu ska du läsa noggrant och tänka efter och ämnet handlar om en delning av kommunen.

Jag påstår att Gnarp är en tillgång och besitter en utvecklingspotential ur ett Sundsvallsperspektiv. Ge mig en halvtimmas föreläsningstid så ska jag beskriva tillväxtpotentialen som Gnarp då besitter.

Sundsvallarna skulle omedelbart inse attraktionskraften hos en förort där restiderna via E4:an kommer att förkortas avsevärt. I förorten finns det ett särskilt aktivt föreningsliv som saknar motstycke och har begåvats med sporthall, ishall, ridhus, golfbana och en självlysande stjärna inom kulturen.

Från förorten kan man dessutom nå superba skidbackar inom 30 minuter och orten har en av Norrlands förnämsta kustremsor 8 minuter från Gnarp. Dessutom har förorten ytterligare en arbetsmarknad att erbjuda på 30 minuters avstånd i södergående riktning.

Och om detta inte skulle var nog så har kustremsan en attraktionskraft inom turismnäringen mot ett välbärgat befolkningscentrum i västlig riktning om cirka 450.00 invånare.

Redan under vikingatiden hade Trondheimsborna hemmahamnar efter Hälsingekusten - en av hamnarna hette Haddhamn och var förlagd väster om nuvarande Norrfjärden.

Och vad vill jag ha sagt med det:

Ingvar Kamprad körde över IKEA:s styrelse gällande etableringen i Haparanda. Sven-Erik Bucht förklarade nämligen för den gode Ingvar att Haparanda var ett gammalt handelscentrum där samer, finnar och ryssar utbytte varor för hundratal år sedan och - vips - så etablerade sig IKEA i Haparanda och succén blev fullständig. Och detta mot alla räknenissars bedömingar med grundutbildning motsvarande civil- och företagsekonomer upphöjt med 12.

I största ödmjukhet erbjuder jag mig att ha en föredragning för investerare i Trondheimsregionen gällande satsningar i Gnarp och belysa det ur ett historiskt perspektiv.

Visst är allting solklart och tydligt när du har läst vad jag skrivit?

Betrakta mig inte som ett gnällande offer när jag påstår följande:

Mina åsikter står inte högt i kurs i Nordanstigs kommunala hierarki vilket förklaras av följande psykologiska mekanismer och detta är - absolut - inte unikt för Nordanstig.

Politiker och tjänstemän drivs inte av samma krafter som Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund på sin tid.

Min sagesman i det avseendet är Fanjunkare Fjällbro på Jägarskolan i Kiruna som fick möjlighet att umgås med Ivar Lo Johansson en natt på Bommersvik under en skrivarkurs.

Deras drivkrafter handlade om att förändra samhället och göra det bättre.
Numera handlar det mycket om att hitta en plattform för att bedriva makt - såväl - bland tjänstemän och politiker.

Jag påstår inte att så är fallet bland alla deltagare - vad jag menar är att denna drivkraft har blivit en maktfaktor som vi inte kan bortse ifrån.

Och vad innebär detta i praktiken:

Det kan betyda att min analys betraktas som infantil och barnslig av de lokala maktintressenterna som i sin tur kan bottna i den nämnda drivkraften.

Därför tror jag att Gnarp skulle utvecklas av en kommundelning där analyserna utgick mindre ifrån makt och mer ifrån ett utvecklingstänkande.

Och lyssna igen - och gör det jäkligt eftertänksamhet.

Jag tror att vi kan frälsa utvecklingen i Gnarp och därigenom har jag - om än något krystat - försökt att peta in ett stickspår till följande musikstycke: