Som son till en gruvarbetare skulle du bli hockeyspelare och gruvis och fan ta om du hade ett litterärt intresse. Själv hade jag ett visst bollsinne men var en ursinnigt dålig förlorare.

Som den dåliga förlorare jag var accepterade jag inte den stora depressionen i Kiruna, under -70/-80 talet, då alla skulle deporteras till landets sydligare delar.

Jag kommer ihåg en text som var sprayad på väggen till Folket Hus:

Siste man i Kiruna – kom i håg att släcka lyset.

Istället riktade jag energin mot studier och kvalificerade mig för nån slags utbildning i Uppsala. I vissa kretsar betraktades detta som ett brott mot den gängse mentaliteten – Du ska inte tro att Du är nånting.

Många av mina gamla kompisar – gruvarbetarungarna – har idag yrken som läkare, jurister, partipolitiker, etc. Andra som var minst lika begåvade är alkoholister eller ligger i evighetens sömn och respektfullt lyser jag frid över Er – men faktum kvarstår att även Ni hade valmöjligheterna.

Kirunabor blev bofasta i landslagssammanhang inom hockey och handboll. Kontakterna bidrog till att vi fick lös pengar från NHL till Gällsta och om – kommunen varit smart – hade vi haft årligen återkommande handbollsskolor i Gnarp under ledning av förbundskaptenen för juniorlandslaget.

Bakgrunden till den här bloggen är att mina barn har upplyst mig om ett Kirunaband som är på väg mot ett genombrott.

När tonårsbarn gör anspråk på att upplysa farsan så intar jag en kritisk hållning.

Ni som inte är där än så vill jag poängtera att detta är en del i frigörelseprocessen. Så fort tonåringarna vill - upplysa och/eller informera - då ska ni ställa er på bakbenen - detta är bara en omskriving för att de anser att ni är insnöade.

Jag har svårt att komma ihåg texter och därför målar jag upp en bild där jag  hänger upp texten och då kommer jag ihåg orden som bildar meningarna.

Jag har förstått att några äldre Kirunaianer följer min blogg vilket känns hedrande – och särskilt för Er vill jag vi gemensamt upptäcker bandet från vår hemstad och då menar jag även Junosuando by.

Och till Er senare – utifrån kommentarerna i min blogg – nångång kommer jag att öppna ett konto på Facebook.

Låt oss lyssna till Willy Clay Band, oavsett om Du är Kiruna eller Gnarpsbo. Och - till Er alla - så medger jag att mina tonåriga döttrar fick mig att upptäcka bandet.

Mina läsare – väl mött igen.

” upon here in the mountains i do just fine.... the only little thing i have to do cause someone calls me for a simple man....just cause my feet ain´t ever gonna leave this land ”

Upplevelserna av sorg och smärta är individuella och reaktionerna kan aldrig jämföras med någon annans. När människor i vår närhet drabbas så påverkar det oss mer konkret och vi tvingas, åtminstone för en stund, att bli ödmjukare inför livet och dem vi delar vandringen med.

Jag har, som många andra, förlorat någon god vän som gått bort allt för tidigt. Även efter många år finns en särskild saknad, och i mitt avseende tänker jag på en vän som jag växte upp med.

Alla minnen som delades med personen gav en speciell vänskapsrelation och plötsligt fanns det ingen annan att dela, just de, minnena med. Samtidigt uppstod en tacksamhet till att stigarna korsades och gav upphov till gemensamma upplevelserna.

Jag berörs och känner medlidande för det som nu drabbar Japan och kan tänka mig all den ångest som framkallas i ett land som har drabbats av två atombomber och som nu, återigen, hotas av radioaktiv smitta utöver de alla som omkommit de senaste dagarna.

Det finns ett minne och en kunskap som vi alla känner till men som inte berör oss lika starkt:

Om vi samlade ihop alla barn - yngre än fem år - som dör varje dygn pga bristsjukdomar så kan det åskådliggöras enligt följande:

Om liken placerades på E4:an med en meters mellanrum – med början från Statoil i Gnarp – så kunde det sista hamna någonstans intill Harmånger.

Och det kunde vi göra, varje dag, vareviga vecka och månad, från år till år.

Enbart i Afrika dör ett barn var 30:e sekund och den vanligaste orsaken är Malaria.

Varenda politiker – alltså mina och dina företrädare – vet exakt hur eländet kunde förhindras.

Denna ständigt pågående katastrof glömmer vi bort och det märkliga är att vi gör det trehundrasextiofem dagar varje år och uppenbarligen varje decenium.

Klippet är hämtat från en kyrkokonsert i Kisa kyrka:

För många unga tjejer handlar det mycket om kläder, smink och det mesta går ut på att bli populära hos killar. Vi män är vana att styra och ställa och världen ser ut som den gör för att tjejer anpassar sig till våra behov. De här tjejerna har en självkänsla som varm tomatsoppa – helt mjuka och krossade.

Anpassningen är fördummande och blockerar vettiga värderingar. Kvinnan – Drottningen av Sverige – har lyft sig så mycket så att snart har hon pipskägg. Det är inte orättvist att anklaga henne för att bidra till – fördumningen – men det är tragiskt att inte kunna förlika sig med åldrandet.

Utseendefixerade människor har inte så mycket tid över för andra reflektioner utöver sina lika utseendefixerade kompisar och rekryteras i en snabbare takt till den stora inskränkta - dumhetens armé.

Ungdomarna anpassar sig till tidningarnas behov av berättelser om deprimerade egon – isolerade i självhat bakom neddragna gardiner och med spegeln som fetisch och i ständiga självmordstankar. Och plötsligt har varenda pseudokändis till unge gått i självmordstankar och mått såååå dåligt.

Nu börjar även män i 30-års åldern att förfalla i sina sociala attityder men av helt andra skäl.

Ett växande storstadsproblem är de fjolliga männen födda på sjuttio- och åttiotalet. Och fjolliga män ska man ta på allvar för de kan vara beräknande.

De gör nämligen anspråk på att – visa vem man är – genom klädsmak och utseende. De positionerar sig med diverse klädkoder och stilen blir ett sätt att få uppskattning och bekräftelse av likasinnade.

I deras världsbild är du en looser om du inte har rätt klädkod oavsett vad du har åstadkommit i ditt liv.

Tänk er om chefstillsättningar, politiska uppdrag och lön börjar att utgå ifrån klädsmak och utseende. Och tänk er en framtid när presumtiva föräldrar kommer att uppfostra kidsen till att inta de här äckliga sociala attityderna före sunda värderingar.

Låt inte textens sensmoral skymmas av kvalitén på framförandet, det är säkert gjort med ett stort leende och en axelryckning.

En fråga - kan ni gissa vem som körar i bakgrunden?

Svaret är - en av ABBA medlemmarna - men vem?