Jag hade besök av en kompis som också flyttat från Malmfälten och då från Gällivare vilket satte fart på mina associationer.

Kiruna ligger cirkus 11 mil norr om Gällivare/Malmberget. Såväl Kiruna som Malmberget har AIF klubbar (Arbetarnas Idrottsförening). Kiruna var oftast lite bättre än Malmberget i det mesta. Kiruna AIF hade lag i dåvarande allsvenskan, såväl, i hockey som handboll. Föreningarna producerade landslagsmän i handboll, hockey och tyngdlyftning. Vi Kirunabor var/är alltid lite bättre - och därigenom - drygare än Malmbergarna. Trots rivaliteten har det alltid funnits en hatkärlek mellan medlemmarna.

Jag vill beskriva en kul anekdot om Malmfältsandan:

Det smäller till ett par gånger på min dörr till mottagningen i Hudiksvall - märk väl - det är ingen som knackar på som vanligt folk.

Jag öppnar dörren och där står en gubbe på 80+ och blänger distinkt på mig.

- Är det du som är Pantzare från Kiruna?

- Ehh .... ja .... svarar jag något överaskat ...

- Jag kan ge mig fan att du är en dryg AIF:are också !!?

- Det kan du ge dig fan på, svarar jag.

- Kan du ge mig en tid ?

- Aldrig i livet, svarar jag ..... men kan inte hålla mig för skratt ...

Det visar sig att mannen har flyttat ner från Malmberget till Hudiksvall och vill ha lite hjälp mot krämpor.

Idag är vi mer som polare än som sjukgymnast och patient.

Jag tar tillfället i akt att bjuda på lite finkultur från Malmfälten och Radio Gällivare:

Det var en lättsammare variant och här kommer en något djupare betraktelse från samma region. Samerna kände en vanmakt när Vattenfall byggde de stora vattenmagasinen och skövlade marken och stränderna för de renskötande samerna tillika Sveriges urbefolkning.

Den här semestern hade jag en idé om att introducera fjällvandring för de yngre i familjen. En dagsetapp utan tung packning, mygg, sura gummistövlar och blöt myrmark. 

   Riksgränsen på den svenska sidan

Nåväl, det är en fantastisk morgon och fjället visar sig från sin absolut bästa sida, solen skiner från en klarblå himmel när vi utgår ifrån Riksgränsens högfjällsplatå och tar sikte mot fjorden på den norska sidan – en lätt vandring på 18 km och de sista 6 km är fallhöjden 500 meter till Rombaksbotten.

Första rasten på fjället norr om Riksgränsen. 

Vyerna är storslagna och i vissa avseenden påminner det om ett fantasifullt sagolandskap. Långt där nere kan vi skönja doften av Atlanten.

Ett antal timmar senare når vi slutligen Rombaksbotten och kommer fram till bryggan där båten till Narvik utgår ifrån. Två mountainbike cyklister hade tänkt sig samma sak men vi konstaterar att idag går det inte någon båt.

   Rombak nere vid fjordens slut

Jag bekymrar mig över den yngsta dottern och inser att det bara finns två alternativ. Att ringa sjöräddningen känns lite väl dramatiskt.

Å andra sidan blickar jag upp mot fjället och 500 meters stigning på drygt en halv mils vandring när vi redan gått 18 km – det känns inte helt schysst.

   Kontroll av skavsår

Långt däruppe ligger malmbanan och det är 6.5 km till stationen i Katteratt. Vi måste få stopp på ett malmtåg och – förhoppningsvis – få lift tillbaka till Riksgränsen. Ledningscentralen för malmtågen på svenska sidan förstår mitt problem och hänvisar oss till de norska kollegorna i Narvik.

Jag förklarar den prekära situationen för norrmännen – de insisterar på att kontakta en annan ledningscentral som hämtar nödställda – med utgångspunkt från min yngsta dotter. Vi har varesig tält och provianten är bara planerad för enkelresan. Men vädret är fint.

Jag tar beslut om att vi ska gå till Katteratt, 6.5 km upp på fjället med 500 meters stigning. Norska malmbaneledningen ska ringa inom en timma. De ska stoppa ett malmtåg och jag ska ringa direkt när vi kommit fram meddelas det.

   Sista rasten och förberedelse inför de sista två kilometrarna - glädje blandat med trötthet

En sista kort paus och vi bestämmer oss för att hålla ett högt tempo. När vi kommer upp fiskar jag upp mobilen och meddelar att vi är framme. Glatt meddelar mannen på andra sidan linjen:

Ett persontåg från Narvik är en timma försenat och anländer om tre minuter och ha en fortsatt go tur!!!

Alla är trötta – ingen har gnällt. Vi har gått över 25 km och de yngsta säger att:

-Orkar ju mer än man kan tro ….. längtar redan till nästa fjällvandring.

Foton: Sabina Pantzare

publicerade utan tillstånd

Och slutligen - min sentimentala ådra: