Ett recept för en framgångsrik organisation eller arbetsgivare är att få medarbetarna delaktiga. Det uppnås genom att organisationen lyssnar till deras synpunkter. De med erfarenhet har oftast mycket att komma med, samtidigt kan det även ha uppstått en osäkerhet för förändringar hos de som varit med många år.

Farsgubben 86 år – med fd jobbarkompisar – inbjuds till julmiddag av LKAB:s visionsgrupp. Gubbarna bjuds på ett ansenligt julbord av sin fd arbetsgivare. Utöver detta så får gubbarna ta del av den nya tekniken där – ungdomar – sitter på huvudkontoret och kör de fjärrstyrda lastmaskinerna. Därefter åker gubbarna med visionsgruppen till gruvan där några av gruvisarna visar hur lastmaskinerna ska köras för att minska slitaget på maskinerna.

Hur många arbetsgivare visar sådan omsorg för ett gäng livskraftiga och slitna gamla gubbar samt att organisationen dessutom besitter insikten i att tillvarata erfarenhet.

Läser vad LKAB:s visionsgrupp skriver:

”De anställda ska vara starkt motiverade att var för sig och gemensamt vidareutveckla LKAB som ett konkurrenskraftigt och attraktivt företag”

Imponerande är att LKAB ger signalen till de som är yrkesaktiva – vi vill samarbeta med er resten av livet.

Ett motsatt exempel hämtar jag från en kommun som inte tillhör eliten inom svenskt skolväsende.

Kommunens visiongrupp har formulerat följande:

X xx andan ger tillväxt och för att företagande , skola, omsorg och föreniningsliv ständigt utvecklas och blommar.

Problemet är att organisation ger tvetydliga signaler, det införs inköpsstopp på skolorna vilket gör att föräldrar upplever ett behov av att sponsra med suddgummin och pennor och att satsa en tusenlapp på en Lucia-firande är otänkbart. Samtidigt som de styrande beviljar 75.000kr till ett subkulturellt endagsarrangemang.

Detta skapar inget engagemang om organisationen verkligen vill nå förändring och framgång.

Vad är det lyckligaste för en organisation?

Bengt Pantzare