Det skakar i Kiruna om nätterna när det sprängs i gruvan. De är nere på 1365 meters djup och gräver sig in allt djupare under stan. Jag blir förvånad över att det går så fort med omvandlingen. Järnvägen och E10:an flyttas och förändringarna går fortare än jag kunde ana.

Jag och äldsta dottern tog oss en långpromenad runt Kiruna innan vi åkte hem. Om 20 år kommer det att se annorlunda ut.

Det finns verkliga original att träffa i farsgubbens vänskapskrets. De tillhör inte kategorin som froterar sig på middagsbjudningar likt Nobelfester, nej, långt därifrån.

Utan att ringa på dörrklockan kliver Uusitalo in och mycket högröstat  uttrycker han följande: Den där jävla Ellen är inte hemma nu heller, var fan är kärringen? Hon bor i lägenheten närmast. Alla gamla gruvisar är hörselskadade och därutav det ständigt höga röstläget.

Kyrö är änkeman likt farsgubben och ekonomiskt sinnad. Senast han tillät en lägenhetsrenovering var för 47 år sedan, orsaken är att sådana renderar en högre hyreskostnad. Han vägrade fastighetsbolaget att bygga en balkong i samband med senaste renoveringen. Det skulle kosta honom 27 kronor per månad och därför avslog han erbjudandet. Bolaget tordes inte ta konflikten men Kyrö.

Farfar och Fromberg har dock problem med Kyrö. Han har lämnat in alla hörselhjälpmedel för att det kostar 1800 kronor. Då alla hjälpmedel har inlämnats är han heller inte länge i behov telefon. Anledningen av att han ändå inte hör eländet!?

Gubbarna tar hand om varandra, de har en gemenskap som om de tillhörde en och samma familj. För mig är det rörande att se sammanhållningen.

Morbror Mickel tittar in innan vi åker hem till Gnarp, han är 82 år, kort och rakryggad. När han kliver in i lägenheten så kastar sig morbror ogenerat på rygg i hörnsoffan i vardagsrummet.
Mickel ställer sig fortfarande i rengärdet och fångar renar med lasso och märker kalvarna. Dessutom flår och styckar han en ren i en jäkla fart. Den ena steken hinner inte landa i golvet förrän den andra är lös.

Apropå skidåkningen så tar jag mig ned för Riksgränsens och Björklidens svarta opreparerade pister. Visserligen med smärtor i bägge knäna och höger höft …… men ner tar jag mig.

Den 27 oktober 2009 skickade jag iväg ett förslag om att förstärka rehabiliteringen för strokedrabbade i Nordanstigs kommun.

Min idé är inte storslagen och skapar inte mer än, i bästa fall, en halvtidstjänst.

Mot denna bakgrund är förslaget alltför enkelt för att betraktas som en vision att utveckla ur ett kommunalt perspektiv. Nej, uppenbarligen så ska det vara mer bombastiskt än att det, möjligen, kan ha en viss betydelse om du blir halvsides förlamad.

Den som känner mig kan läsa mellan raderna att jag i ironin faktiskt är irriterad och upprörd över sakernas tillstånd.

Vem i hela friden är det som finansierar den kommunala verksamheten - och vem är den till för?

Det enda jag önskat är att Nordanstigs kommun ger ett yttrande om de gillar mitt förslag. Om de gör det så är min önskan att de - tillsammans med Kulturstjärnan och undertecknad - formulerar en ansökan till Boverket för att få pengar till en hiss.

Jag påminde tjänstemannen, återigen, om ärendet i december 2009.

Idag blev jag uppringd av någon från kommunen. Om jag förstod samtalet så hade kommunstyrelsen reagerat över att ingen tjänsteman har agerat.

Tro mig när jag beskriver följande: Det var 100 gånger snabbare kommunikation med NHL i Toronto när de bjöd på 600.000 kr till Gällsta IK för nio år sedan.

Det saknas en anda av offensivitet i Nordanstigs förvaltning.

Är även irriterad över strategin hos Hälsocentralen i Harmånger. De vill inte att patienterna ska komma till oss i Gnarp. Vi har jobb så att det räcker det är inte därför jag gnäller.

Hälsocentralen menar att en åldrig kvinna med dålig ekonomi ska uppsöka delägaren/sjukgymnasten i Harmånger. Patienten är ensamstående och saknar körkort. Hon ska ta sig till Harmångar med färdtjänst som kostar henne 200 kronor.

Hon blir alls inte informerad om att det går att uppsöka oss - 1400 meter - från bostaden.
Beteendet är en avart av det fria vårdvalet. Lika idiotiskt som om du skaffar dig ett ICA kort och ICA skulle försöka att omöjliggöra för dig att handla någon annanstans.

Jag driver på och vill påverka men det tar tid och tär av krafterna. Och de som försöker att baktala och hota mig diskret ska veta en sak - det går inte att tysta mig.

Möjligen att jag slåss mot väderkvarnar och det kan bli en passion men det utvecklar mitt mod. Det är lättare att leva om jag försöker att förhålla mig till en tanke och en mening. Med ödmjukhet vill jag inte vara hållningslös förrän mina ståndpunkter har visat sig vara felaktiga
(inspirerad av B Afzelius textrader).

Energidepåerna ska fyllas på med lite ledighet. Jag och äldsta dottern ska upp till Kiruna och Riksgränsen för skidåkning, 170 cm snömängd lovar gott. Min fåfänga skvallrar om att jag - återigen - ska klara den svartaste av de svarta pisterna. Den kallas för väggen och senast det begav sig så fick jag besöka ortopeden.

Första morgonen är jag och de övriga ledarna på väg att slita upp en dörr för att tre av spelarna inte behagar att kliva upp. Det är obegripligt att de inte vaknar trots oväsendet. Jag knallar ner till receptionen för att hämta huvudnyckeln för vi måste få upp dörren och de sovande lirarna. Jag tittar in i matsalen på vägen ner och vilka sitter där? Just precis, de sovande spelarna, fast de är vakna.

Vi får en straff emot oss i en av matcherna. I Sverige är vi vana att spela mer på kropp och i Norge straffas detta. Det är väl därför de har så tekniska spelare och är bofasta i världseliten.

Nåväl, jag reagerar och visar med diverse smidiga kroppsrörelser min åsikt om rättskipandet. Domaren kommer fram till mig och jag väntar på det gula fula kortet. Till min förvåning medger domaren att jag har rätt.

I nästa anfall blåser domaren för straff och jag blir överaskad, igen. Rättskiparen tar ögonkontakt med mig och den här gången protesterar jag inte. Vad gör jag? Javisst jag lyfter upp handen och tummen ... som tack för hjälpen. Jag kan urskilja ett litet leende hos den svartklädde.

På lördagkväll var det samkväm bland norska ungdomar och tjejerna skulle vara på förläggningen 22.55 Klockan sju minuter i elva är samtliga 14 spelare på plats. Morgonen efter var det väckning 06.30 Det behövdes inte då samtliga fjorton var uppe och väntade på frukosten.

Fjorton stycken 13-14 åriga spelare sitter och diskuterar hur de lägger upp taktik inför matcherna och sköter uppvärmningen utan min, Mickes och Tomas medverkan.

Spelarna var glada och trötta med skrapsår på armbågar och knän. De hade även begåvats med nyvunna kompisar. Självförtroendet har stärkts efter bra matcher mot riktigt tufft motstånd.
Föräldrar har skickat med oss mat och följer med till Trondheim och hjälper till med matlagning och stötteapparaterna.

För mig är det stort - riktigt stort - och motiverande.

Vi klarar oss till B-slutspelets semifinal. I någon av matcherna gör vi bättre resultat än det slutgiltiga finallaget - mot samma motståndare.

So what - viktigaste av allt är att se hur spelarna utvecklas och vidgar sina vyer. Vi har diskuterat; -om profesionella tiggare, -inskränkta öldrickande killar och besökt domkyrkan i Trondheim.

I helgen var jag dopad av handboll och inblandad i fem olika handbollslag i samband med Sundsvall cup. I går var jag med på sjutton matcher och idag slutade jag räkna men det blev i vart fall inte lika många som igår.

Det roligaste är att se de allra minsta lirarna där livslusten är som störst och med en oförstörd förmåga att leva i nuet.

Det mindre trevliga är att det fortfarande finns ett utdöende släkte av stofiler som vädrar sitt missnöje när vi byter ut en bättre spelare mot en mindre god. Det handlar bara om en lek där kidsen ska kasta en boll i ett nät omgiven av en träram. Låt oss vänta med det prestationsinriktade och sorteringen av mindre dugliga och bättre.

De allra flesta förstår det här och låter även ledarna sköta spelinstruktionerna utan egna inlägg.

Å andra sidan så trampade jag i klaveret. Jag beundrar verkligen att rutinerade domare medverkar i Sundsvall cup och domarem ifråga gjorde en alldeles utmärkt bra insats.

Nu råkade jag uttrycka mig till någon vuxen - om  än i ett skämtsamt tonläge att domaren har rymt ifrån ett äldreboende utklädd i domarkläder. Det blev lite fel när en liten knatte hörde vad jag sa och hur kunde han förstå att jag bara skämtade. Således förväntades att förklaring av mitt påstående.

Himla kul för alla Gnarpare med engagerade: Jessica, Ronny, Micke, Tomas, Kent och Anders och icke att förglömma alla föräldrar . . . . .  Och vilken reklam för Gnarp.

Trondheim vi kommer om 14 dagar.

Härvidlag borde jag vara less efter det att mina idéer inte ansetts vara värda att satsa på och jag kan inte låta bli att bländas av bra idéer.  Problemet uppstår när de kommer från fel personer: Missförstå mig inte, jag söker ingen medömkan. Jisses så de var positiva i Kiruna kommun då jag etablerade kontakt mellan näringslivsenheten och ett hälsingeföretag för två veckor sedan. Jag har fått min ranson och min kreativa ådra kommer att må bra - i ett halvår.

Som du märker så gillar jag beröm, troligast besitter jag en massa talang i att ta åt mig av sådant. Och det är en stor svaghet ska du veta – då jädrar i min själ blir det sprutt på den store Jante.

Ska passa på att meddela att vi fortfarande inte hört något av fortsättningen om den tänkta hissen till Kulturstjärnan. Processen inleddes den 28 oktober 2009. Nu småler jag för varje månad och försöker att gissa hur länge det kommer att dröja.

En hetlevrad unge i familjen ondgör sig över att läraren är borta, alltför långa, stunder från lektionerna och passar heller inte tiderna. Nu jädrar har det inletts tidsstudier – allt ska dokumenteras och redovisas för arbetsledaren. Hej och hå …. bra initiativ tycker jag och hoppas att någon bryr sig. Om inte, då skulle det vara ännu allvarligare än mitt tjat om hissen.

Nu ska vi – utvecklingsorienterade – Gnarpare åka till Trondheim och lira handboll. Vi samarbetar med Sundsvall. Numera har jag ingen ledig fritid däremot gror idéerna och det kan bli en plåga i sig. Ekvationen går inte ihop - den om tidsbrist i förhållande till idéer.

Vi Gnarpare kunde dela ut broschyrer och DVD skivor istället för klubbstandar till alla norska klubbar vi möter. Ett färdigt paket kunde innehålla möjligheten till att förlägga träningsläger i Gnarpsviljan med boende ex på NIF gården vid den natursköna stranden. Stormare Bengt kunde säkerligen ordna med kompletterande logi och mat. Och jag är helt övertygad om att paketpriset skulle bli hälften för ett motsvarande i Norge.

Är ni med?

Trondheim har över 400.000 invånare, det går dagligen två tåg därifrån till Sundsvall. Spelarna tar tåget och föräldrar med syskon åker bil hit.

Jag tror på idén – fortfarande – trots avslagen. Däremot har jag inte längre någon tid att realisera dessa. Det kanske är så att Sundsvalls kommun nappar på detta.

Som sagt, vi drar iväg till Trondheim om 14 dagar ….. hej och hå …

Jag ser dock vissa problem i marknadsföringen. Unga människor Googlar och det dyker upp en massa vargassocierade länkar. Tittar de på kartan så finns det ingen ort som heter Nordanstig och i telefonkatalogen finns inget riktnummerområde för Nordanstig.

Och var i hela friden ska de ställa husvagnarna med de stora förgårdarna och eventuella tält. Rätt så ostrategiskt att inte ha en campingplats i en kommun så nära havet. Men så blir det när det inte finns en tillväxtplan. Beslut fattas utan att någon ser konsekvenserna av det.

Tur att det åtminstone finns en grusplan vid Gnarpsviljan för uppställning av husvagnar.

Jojo.... så blir det....

Men, som sagt, jag har inte tid längre …. kanske det finns nån som har tid att bryta i det här förslaget.

Nejdå, jag har inte skördat något ont av det goda jag har försökt att så …. även om sådden bemötts med kyla ….

Gnarpsviljan stänger efter årssiktet 2010/11. Friskolekoncernen PreOlympia lägger ett bud på sporthallen och skolan. Friskolan etablerar sig i Sundsvall och avser att öppna en filial i Gnarp. Koncernen låter meddela att satsningen är långsiktig och syftet med etableringen i Gnarp är att rekrytera till skolan i Sundsvall.

Koncernen samarbetar med Gällska IK varvid ishallen flyttas i anslutning till sporthallen. Då byggnadsarbetena inleds i augusti så stänger Gnarpsviljan och öppnar anläggningen återigen till augusti 2011.

PreOlympia har även lagt anbud på delar av vården för tungt kriminella. Koncernen avser att inleda outsourcing av personer dömda för våldsbrott till Burma och yttre Kaukasus. Vården i de länderna blir betydligt lägre än det den svenska Kriminalvården kan erbjuda.

Då platser friställs inom kriminalvården kommer delar av äldreomsorgen att flyttas till fängelserna. De äldre boende anses får en bättre livskvalité. Då erbjuder PreOlympia åldringarna eget rum med näringsriktig mat lagad i anläggningarnas kök. Utöver detta får de träna på gym och arbeta med terapi för en ersättning motsvarande dagersättningen som de våldsdömda erbjuds.

Av en tillfällighet fick jag veta att ett stort företag var intresserat av att etablera sig i Kiruna.
VD:n nämnde detta mest i förbifarten och visste inte att jag var bördig från Malmfälten.

- Är det okej att jag snackar med folk däruppe om det här, undrade jag?
- Javisst, har du kontakter där uppe?
- Nä, inte nu längre men jag kollar upp läget, svarar jag.

Senare på dan ringer jag upp Kirunas motsvarighet till Nordanstigs Utveckling.
- Ursäkta, men kan jag få ringa upp dig, jag sitter just nu i ett möte med Länsstyrelsen får jag till svar.
- Javisst, det är helt okej, svarar jag.

Det är rätt sent på fredag eftermiddag när jag blir uppringd.

I vanlig ordning kan jag inte låta bli att vara lite vass och berömmer vederbörande:
- Jag som trodde att folk på näringslivsenheter brukar sluta tidigt på fredagar.
- Nejdå, det gäller att köra ner sleven i grytan direkt när det puttrar.

På måndag blir jag uppringd igen. Jag får veta att terrängen ska sonderas och att jag ska få svar i närtid.

Tre dagar senare blir jag uppringd av en person från Företagarorganisationen. Givetvis har, Kirunas motsvarighet till  Nordanstigs Utveckling, kollat upp att det är okej att lämna ut mitt telefonnummer. De låter mig veta att personen ifråga känner Gud och Alla hans entreprenörer i Kiruna.

Nu på måndag ska jag ha ett möte med företaget som etablera sig i Kiruna.

Allt detta sker inom loppet av 12 dagar - imponerande tycker jag.

Kirunaborna får mig dessutom att känna mig som en hjälte bara för att jag har förmedlat en kontakt med ett företag. Alla rycker i rätt trådar och gör det i rätt följd dessutom och jag har svårt att värja mig för smicker och suger i mig allt beröm jag kan få.

Salming hjälpte Gällsta IK att skapa rätt kontakter i Kanada till ishallsbygget. Det funkar att samarbeta med Kirunabor.

Jag har försökt att få till lite rehabilitering i Gnarp för strokedrabbade. Tror ni någonting har hänt? Inte ett dugg - och det efter snart fem månader.

Vill minnas att Naturskyddsföreningen i Nordanstig har gjort ett gediget arbete gällande naturturism och kontaktat kommunen - FYRA gånger utan att få svar.

Himla tur att åtminstone jag får lite stimulans. Som någorlunda kreativ Nordanstigsbo så  vänder jag mig utomkommunalt. Nämligen till Kiruna och Toronto.

Det är bäst att passa på att ha kul när tillfälle bjuds - det kan nämligen dröja länge till nästa gång resonerar jag.

Troligast inget nyfunnet politiskt intresse men kunde inte låta bli att småle.
Den yngsta familjemedlemmen frågar om - det - heter S-o-c-i-a-k-r-e-m-o-d-a-t-e-r?

Jag försöker inte förklara att det fanns något sådant på -30 talet. Ivar Lo tillhörde en av dess agitatorer och bidrog till att statarsystemet avskaffades 1945, fast då hette de annat. Ivar Lo Johansson var polare med Gunnar Hedlund och Gunnar Sträng.

De hette Socialdemokraterna kvällen den 28 februari 1986, innan skotten på Sveavägen. Så vill jag minnas att det var - sen blev det nog mer en illusion.

Hur stora polare är Mona Sahlin, Maud Olofsson och vem det nu är, som är vår samtids stora proletärförfattare. Knappast Jonas Gardell.

Den mest lästa kanske är Clas Ohlsson i Innsjön.

Vilka gammalmodiga tankar jag bär på. Jag kanske borde börja på fundera vilket av Nordanstigs Hemtjänsts Akitebolag som ska hjälpa mig med whiskeyglaset när jag inte längre orkar föra den till mina läppar.

Usch, usch … har de stackarna tänkt på alla lagar som kan förändras och skapa eländiga förutsättningar som företagare inom omsorgen.

Hoppas att det finns andra än räknenissar och människor med mindre än 10 års erfarenhet som egenanställda som coachar dem.