Ägnade en tanke åt högstadieutvecklingen i Nordanstig och reflekterade över några saker.

Så här långt har vi haft ungar på skolorna i Nordanstig i ett kör från 1993, det blir 16 år och jag har inte haft någon anledning att klaga.

Förståeligt nog så handlar diskussionerna mest om kostnader och så måste det ju vara i dessa tider. I vart fall när det gäller skola och omsorg. Det offentliga sektorn lirar i en annan division än  den omänskliga sektorn. Jag väljer att kalla den så då summorna i förmånerna är av den storleksordningen som ingen människa är värd.

Jag funderar på hur det blir med kvalitén på undervisningen? Kan personalen göra sitt bästa för eleverna när de inte vet hur framtiden blir? Vad är, i så fall, prislappen för att kidsen får sämre kunskaper när de ska prestera på gymnasieprogrammen? Är det inte bäst att ta ett genomtänkt beslut rätt så snabbt? Vad vill eleverna själva, är det någon som har frågat dem?

I vissa avseenden tycks det finnas beröringspunkter i kompetensen mellan den gemensamma sektorn och den omänskliga. En undersköterska och en ekonom från handelshögskolan läser ingångna avtal lika dåligt - eller inte alls. Dessutom tycks de vara lika duktiga på att - inte ta ansvar.

Apropå värdet på en människa. Om en människa mördas så, tror jag, att de anhöriga får 50.000 spänn. Jag reserverar mig för riktigheten i summan men tror att det rör sig om de pengarna.

Då uppstår följande ekonomiskt filosofiska frågeställning:

Hur många dräpta åtgår det för att komma upp till värdet på en levande pensionär från den omänskliga sektorn med utgångspunkt från vb. gratifikationsbonus.

Men rikta inte ilskan mot den pensionären - rikta den mot de som beviljar förmånerna.