Ofta litar jag till min intuition men reaktionerna kan bli, så in i Vitaborg, skruvade. Ibland reagerar jag som en ivrig jakthund och andra gånger likt en flegmatisk kinesisk tempelhund.

Jag får anledning att återuppväcka ett särskilt minne. Min första bil köpte jag 1975, en grön SAAB V4. Hösten 1989 funderade jag på att byta upp mig till en något bättre bil – så fungerar en tempelhund – tiden från tanke till handling är oändligt lång.

Härvidlag är undertecknad lik Nordanstigs kommun, saker och ting får nämligen bero. Snart är det ett år sedan jag ansökte om stöd för en handikappanpassad hiss till Kulturstjärnan – OCH JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT NÅGOT SVAR.

Just när jag skrev dessa rader så slog jakthundsinstinkten till i mig. Men som tempelhund fortsätter jag att ha tålamod och väntar på svaret. Ibland funderar jag på om det kan finnas schizofrena drag i mig.

Nåväl, vi återgår till hösten 1989. Vi väntade det andra barnet. Den, då lätt rultige, civilingenjörs kandidaten och förstfödde hade behagat att komma fram ur modern förhållandevis snabbt. Det var orsaken till att jag införskaffade mig en Opel herrgårdsvagn med en 2 liters motor. Tanken var att vi kanske måste åka in till BB i en, icke oväsentligt, hög fart..

Intuitivt förberedde jag mig och bäddade bilen, fällde ner säten och madrasserade med filtar, slutligen parkerade jag bilen på ett sådant sätt att hustrun med ett steg kunde kliva ut från huset och lägga sig ner i bilen.

Morgonen efter gick vattnet och jakthunden intog mina sinnen. Ut från huset, in i bilen, full gas och fokus i riktning mot Hudik. Bilen flög över järnvägsövergången vid Åsen och vid landningsögonblicket slog värkarna till.

Värkarna tilltog och vid Jättendal bromsade jag in och förberedde mig på att bistå vid förlossningen. Snabbt repeterade jag tillvägagångssättet när jag varit behjälplig med att förlösa kalvar ty jag saknade erfarenhet av att förlösa människobarn.

För dotterns skull är det gott att jag slapp assistera då hustrun ordnade med alla praktiska detaljer vid utträdet till jordelivet (som observant läsare så funderar du varför jag inte skriver; -vid uträdet från moderlivet). Filtar fanns och när jag hörde barnet skrika mycket högljutt förstod jag att avkomman var livsduglig med fria luftvägar och kraft i lungorna.

I det ögonblicket passerar en långtradare och chauffören ser vad som har hänt och förmodligen meddelar han via kommunikationsnätet att det kommer en röd Opel som kör fort i riktning mot Hudiksvall.

Varenda långtradare på E4:an körde ut på vägrenen så fort de såg ekipaget i backspegeln, och varje chaufför blinkade med helljusen och jag tog det som en lyckönskan och det kändes värmande.

Det är en annan historia, men när vi kör in oanmälda på akutmottagningen. Jag kan förstå att personalen kanske blev rädda för mig när jag försökte öppna en låst dörr.

Den här killen på akuten i Sundsvall fick, med rätta, en del beröm när han sydde sitt finger då han blev less på att vänta. Å andra sidan, att uppsöka akuten för att sy sitt finger med tre stygn, förefaller mig rätt fjolligt i förhållande till att föda barn på E4:an.

Apropå dottern så uttryckte jag mig för 21 år sedan att hon förmodligen kommer att ha bråttom i livet och så tycks det vara då mycket ska hinnas med.

Nu drar artonåringen också vidare, som de två äldsta också har gjort. Lite vemodigt är det förstås att de inte har bestämt sig för att – för resten av livet – bosätta sig nära mor och far och nöja sig med det som en tempelhund känner sig tillfreds med, nämligen att sitta vid templets port och glo.

Idag träffade jag en engagerad morfar som var överlycklig då ett av hans barnbarn agerat likt en jakthund, hon hade jagat sig fram till ett arbete i en annan del av världen.

Det finns hopp om Nordanstig men då måste alla tempelhundar ut från högkvarteret och att vi, nångång framledes, får tillbaks någon av dessa karaktärer med jakthundsinstinkten i sig.

Men avslutningsvis kära barn och ungdomar: Ni måste göra det ….. just det …. ni måste göra det själva …. leva era egna liv det måste ni göra själva ….