Jag sitter och kollar in Let´s Dance. Besitter en yrkesskada då jag fascineras av människor som försöker utveckla kroppsrörelser de saknar talang för. Beröringsytan, till det ”yrkesskadianska”, är att jag försöker träna patienter efter hjärnskador att klara utav vardagliga utmaningar som innan sjukdomen varit självklara.

Som yrkesmänniska går jag in i rollen som kliniskt känslokall. Min målsättning måste vara högre än det patienten tror sig vara kapabel till.

Under veckan pressar jag en person som, dessvärre, är betydligt yngre än mig. Vi kör träning i trappor och under en paus förs följande dialog:

Bengt, vet du vad........!?
-Nä.....svarar jag....
-Vet du, lillgrabben sa att det knappt märkes att jag haft en stroke.......
-Jaha, svarar jag med ett neutralt tonfall.
-Du ska veta att det var JÄKLIGT stort för mig, fortsätter patienten....
-Bra, då kör vi vidare, svarar jag.

Då jag präglats av Laestadianismen så är inte känsloyttringarna översvallande men jag kan, givetvis, känna mer innanför bröstkorgen.

Ett handikapp efter en sjukdom kan säkert upplevas som ett livslångt fängelsestraff. Ett straff som ingen egentligen förtjänar. Äras de som äras bör, men de största prestationerna sker utanför den mediala och glamorösa fiktiviteten.

Den här låten tror jag inte är inspelad. Som jag förstått skrevs den av Björn Afzelius och upptagningen var från Afzelius minneskonsert framförd av, vännen Totta Näslund.

Och varför skriver jag den här bloggen? Betrakta den som en hyllning till de som tvingas att jämföra det de har med det som en gång fanns.

Och den, nästan plågsamma, live versionen, 30.00 min in i klippet:

Har inte hört någon inspelning på låten som skrevs av Björn Afzelius och framförd av Totta Näslund på vännens minneskonsert, även Näslund drabbades av sjukdom och död.