I Jukkasjärvi finns det ett berg som heter Puimunen som jag har en speciell relation till.

Från toppen kan man se hur Torneälven klyver den mäktiga dalgången i sitt flöde ner mot havet. Om vintern bryts råvarorna till Icehotel från samma älv där bottensedimentet skapar isens unika blågrönklara lyster.

Det finns även en löprunda kring berget på dryga milen och den sista kvartens löpning är det en grym och konstant uppförsbacke.

För ett antal år sedan matchade jag tiderna mot föregående års. Det har jag slutat med och numera är enda målsättningen att orka ta mig runt banan med ett anständigt löpsteg.

Ni som har tävlingsidrottat förstår den här speciella beskrivningen av trötthetskänslan:

Den när musklerna börjar att domna utav nerifrån och uppåt samtidigt som huden knottrar sig. Lungorna och hjärtat arbetar maximalt och tunnelseendet inträder. Det ger den härliga känslan av att hjärnan bestämmer över kroppens trötthetssignaler, musklerna och hjärtat skriker om att du ska ge upp. Men viljan övervinner signalerna och du fortsätter att kämpa dig framåt.

Den här känslan lyckas jag mobilisera en gång per år. I det avseendet avundas jag troende människor som – förmodligen – upplever stadiet i sin sk. likotous varje söndag.

I förrgår slogs jag av tanken att detta kanske, ändå är, en form av sk. gubbomani. Översatt till svenska så blir det – gubbe med mani - och därigenom föga glamoröst.

Jag har ett särskilt minne av gubbar med mani. Det här utspelades på Bollnäs sjukhus i början av -80 talet. Bakgrunden var att jag blev ordinerad en cystoskopiundersökning. I praktiken innebär det att doktorn kör upp ett instrument genom urinröret och hela vägen till urinblåsan.

Jag låg i en säng som rullades in i ett stort undersökningsrum och var, av förståeliga skäl, livrädd inför denna föga osensuella undersökning. Där låg åtta gubbar före mig och samtliga var betydligt äldre och utredningerna hade blivit vardagsmat för dem.

En av gubbarna lyfte upp huvudet från kudden och frågade mig med en myndig stämma:

-Är det första gången för dig?

-Ja, svarade jag med en darrning på rösten.

När det uppdagades att jag skulle förlora min - cystoskopiska svendom - tog det hus i helvete bland gubbjävlarna.

Den ena historien var värre än den andra och ett par av gubbarna gav målande beskrivningar av det som nu väntade mig.

Orsaken till undersökningen var att jag hade pinkat stora mängder blod samma morgon varvid, förståndiga, individer i min omgivningning hade transporterat mig till sjukhuset.

Kvällen innan hade jag varit ut på en träningsrunda med K-G Nissén, Tomas Ottosson och Kent Nordlöf. KG sprang i A-landslaget på 800 och 1500 meter och deltog i EM i Athén. Tomas var bland de 90 bästa på Vasaloppet och äldre bror till den mer kända skidåkaren Jan Ottosson. Nordlöf var hockeymålvakt i Bollnäs och vi som kan idrott känner till att målvakter har ett speciellt psyke.

Rundan var på 18 kilometer och jag tog i för hårt, så till den milda grad att några blodkärl i njurarna brast. Därutav blodpinkandet med påföljande cystoskopi.

Jag lyckades i vart fall hänga med KG och Tomas..........skämtade jag med överläkaren.

Utifrån doktorns ansiktsuttryck förstod jag att vi inte hade samma slags humor.

-Nästa gång brister ett av dina blodkärl – HÄR! Uttryckte sig överläkaren och

 riktade sitt pekfinger mot min panna. MEN DET FATTAR VÄL INTE DU!?

Givetvis försöker jag att analysera bakgrundsmekanismerna till denna årligen återkommande och riskfyllda semesterritual. Känslan är den samma som när jag simmar ut på farligt djupt vatten – funkar inte min fysiologi så drunknar jag.

Senare i höst planerar vi för att hälsa på en av döttrarna som jobbar i Korsika. Nedanför Citadellet i Calvi finns en hög klippa där man kan dyka ner i havet. När vi var där 1982 så tordes jag inte dyka från klippan. För tio år sedan avstod jag, då var jag skendräktig för att hustrun väntade den senast födda dottern.

Om vi kommer dit så tänker jag dyka från klippan.....

Och vad är anledningen till den här barnsliga och befängda driften?

Bästa svaret kan nog ges genom följande skildring:

I Kebnekaise finns en topp som bergsklättrare brukar bestiga och därigenom tror de sig ha uppnått en speciell status.

De här männen – från överklassen – kommer till Ladjojaurestugan vid Kebne efter en klättring. Där i stugan sitter Henko som finner ett nöje i att iaktta turisterna och klättrarna när de kommer till stugan i sina påkostade klätterutrustningar.

En av klättrarna stegar fram till Henko och sträcker ut sin hand mot Tolpagorme toppen och utbrister med ett drygt leende över läpparna:

-Nu har viiiii  bestigit – den där toppen – och du som har bott här  h e l a 

 ditt  liv har väl också bestigit toppen många gånger.....!?

Henrik iakttar klättraren: Från de påkostade Gortex kängorna, över de figursydda vatten- och vindtäta orange färgade byxorna, den speciella vattenflaskan upphängd i den svindyra svångremmen. Vidare över den exklusiva bomullsskjortan i en vattenbeständig impregnering och slutligen till den speciella hatten med det Chicago-inspirerade brättet.

Därefter tar Henko till orda och svarar:

-Jo, jag har bott här hela mitt liv, men inte fan har jag haft något ärende

 dit.

Därefter vänder han ryggen emot klättraren och släpper en tydligt ljudlig fjärt...... punkt slut....

Det enda jag vet är att styrkan kommer från mig och inte från någon annan. Kanske är det svaret på den tillfredsställande upplevelsen ..... eller ... 

Den känslan är kanske de troendes upplevelse, med skillnaden att de har en ställföreträdande som ger dem styrkan.

I min föreställningsvärld är det jag som verkställer styrkeskapandet, tror jag.