Nu ska jag följa minstingen i familjen genom idrotten och det här blir nog det sista jag gör som idrottsledare - lite vemodigt att kalla det för sista resan med gänget men jag är inte längre någon ungdom.

Jag har samlat på mig massor av erfarenheter kring idrott och ledarskap och inser därigenom mina brister.
Det mesta funkar men problemet uppstår då domaren blåser i pipan och matchen börjar. Jag blir som förbytt och så till den milda grad att det ibland angränsar till galenskap och den enda trösten är att jag är någorlunda medveten om det.

För att inte tala om mina fördomar. Vi hade alltid förlorat mot Norrlands bästa handbollslag i vår åldersgrupp. Och när vi tackade varandra efter matcherna tålde jag inte ledarens slappa handslag och att han dessutom inte mötte min blick utan tittade nonchalant åt ett annat håll. Sådana småsaker kan jag reta mig på.

Jag minns en match i Falun. Vi hade besegrat alla jämnåriga i Hälsingland-Västernorrland/Jämtland - utom just DET laget.

Och nu var det dags igen

Domaren blåser utav matchen och ingen förstår orsaken till det. Därefter går han fram till mig, räcker fram sin hand och frågar:

- Hej, är det du som heter Bengt?
- Ja, ehhh……det stämmer, svarar jag och förstår ingenting..
- Du, det är bra att vi får din hjälp och blir tre domare - men jag och 

  kollegan är tacksamma om du håller dig på rätt sida av linjen ….  alltså 

  utanför planen …

Efter matchen berömde jag domarnas ingripande. De tyckte inte att jag hade protesterat mot domsluten men att jag bad dem att blåsa i pipan innan de hann göra det uppfattades som lite ennerverand.

I slutet av matchen är spelarna helt utpumpade men orkar ropa till bänken med leenden på läpparna - lika stora som gamla Sandöbron:

- Lugna dig Bengt …. vi har redan vunnit .. samtidigt som de pekade mot

  resultattavlan.

Spelarna hade fattat hur matchen och motståndarna skulle kontrolleras. Detta TROTS mitt coachande - inte TACK VARE!?

Efter drabbningen var jag excalterad när jag greppade tag - i den nämnda - ledarens hand och släppte inte greppet på en evighet. Blängde honom stint i ögonen och skakade hans arm så att den säkert var på väg att hoppa ur led. Den här gången tittade ledaren ner i golvet och var illröd i ansiktet.

Och kan ni gissa vad jag frågade:

-Mår Du dåligt? 

Jag vet, tänk så barnsliga vi vuxna män kan bli.

Vi spelade mot Hammarby i Sundsvall Cup och tjejerna förlorade med astronomiska siffror och jag kunde inte låta bli att tycka att deras ledare var självgoda. Självklart var de inte det, det handlade nog mer om att jag har fördomar mot dialekten.

Det är bra att känna till sina fördomar. Jag led även det året när Luleå Hockey vann SM-guldet. Det finns ingen Kiruna-bo som unnar Luleå något gott - och det beror enbart på deras dialekt.

Det roliga är att delta, inte att vinna …..  jag hörde de tröstande orden men tänkte något helt annat. Vi ska inte bli ett gäng loosers som bara har roligt, så tänkte jag.

Jag fick instruktioner av nuvarande förbundskaptenen för juniorlandslaget och följde direktiven om de smartaste träningsuppläggen.

Ja jag förstår om läsaren nu tänker: Herre Guu ….. Så allvarligt ska det väl ändå inte vara och jag håller faktiskt med dig.

Spelarna fick även följande instruktioner:

Titta inte på motståndarna vid uppvärmningen - gå med raka ryggar och bestämd blick - prata med höga röster och bete er inte som några fjollor från landet.

Visa inte tröttheten åt motståndarna - försök att se starka och pigga ut.
Grina inte annat än vid allvarliga skador som svåra stukningar och frakturer.

Jag håller med om att det är ett dåligt genusperspektiv att använda sig av Jan Jägerfjords metoder från Fjälljägarna i sådana här sammanhang. Det finns säkert anledning att förvänta sig kritik från de psykologiskt skolade och de sk. curlingföräldrarna.
Men jag gillar tjejer som har lite - jävlar anamma i sig - och därför är inte mina favoriter de självupptagna och utseendefixerade Lolitorna.

Nåväl, året därpå mötte vi samma gäng från Hammarby och jag tänkte - tjejer nu jävlar gör ni som vi har kommit överens om (jag undviker att svära  men ibland så smyger det sig in en svordom i min tankevärld).

Laget spelar som vilda bålgetingar. Motståndarlagets ledare ropar något om att Gnarp spelar för hårt. 

Domaren är på min sida och har ingenting att anmärka mot den extremt offensiva taktiken.

Tjejerna spelar skjortan av Hammarby och vinner med klara siffror.

Ja jag vet, idrott är banalt då det bara handlar om att sparka eller kasta en boll i ett nät omgivet av en ram och jag vet att resultaten är helt oväsentliga i barn- och ungdomsidrott.

Om du orkar läsa vidare så kommer jag till det som egentligen är meningen med idrott:

Barnen lär sig att lösa problem och anpassa sig till nya situationer när vi reser, spelar matcher och träffar nya människor.
Därför blir de stresståligare i ungdomsåren då de lärt sig att hantera nya och främmande situationer. De blir inte lika ängsliga och törs ge sig ut och se sig om utanför Gnarp istället för att sitta hemma och låtsas vara världsvana och gnälla om vardagens trivialiteter.

Genom idrotten får de kompisar från andra orter med andra värderingar och det är alltid nyttigt. Det är inte utvecklande att plaska i ankdammen hemma alltför länge.

De lär sig att funka i en grupp med allt vad det innebär. Den egna - bortskämdheten - får man lämna hemma och inte ta med sig eländet in i gruppen.

För mig är det viktigaste att spelarna talar om för mig om de tycker att jag har varit orättvis. Jag vill att alla ska vara delaktiga och få lika bra möjligheter.

Det är nämligen viktigt att tordas  diskutera med galna chefer längre fram i livet också.