Upplevelserna av sorg och smärta är individuella och reaktionerna kan aldrig jämföras med någon annans. När människor i vår närhet drabbas så påverkar det oss mer konkret och vi tvingas, åtminstone för en stund, att bli ödmjukare inför livet och dem vi delar vandringen med.

Jag har, som många andra, förlorat någon god vän som gått bort allt för tidigt. Även efter många år finns en särskild saknad, och i mitt avseende tänker jag på en vän som jag växte upp med.

Alla minnen som delades med personen gav en speciell vänskapsrelation och plötsligt fanns det ingen annan att dela, just de, minnena med. Samtidigt uppstod en tacksamhet till att stigarna korsades och gav upphov till gemensamma upplevelserna.

Jag berörs och känner medlidande för det som nu drabbar Japan och kan tänka mig all den ångest som framkallas i ett land som har drabbats av två atombomber och som nu, återigen, hotas av radioaktiv smitta utöver de alla som omkommit de senaste dagarna.

Det finns ett minne och en kunskap som vi alla känner till men som inte berör oss lika starkt:

Om vi samlade ihop alla barn - yngre än fem år - som dör varje dygn pga bristsjukdomar så kan det åskådliggöras enligt följande:

Om liken placerades på E4:an med en meters mellanrum – med början från Statoil i Gnarp – så kunde det sista hamna någonstans intill Harmånger.

Och det kunde vi göra, varje dag, vareviga vecka och månad, från år till år.

Enbart i Afrika dör ett barn var 30:e sekund och den vanligaste orsaken är Malaria.

Varenda politiker – alltså mina och dina företrädare – vet exakt hur eländet kunde förhindras.

Denna ständigt pågående katastrof glömmer vi bort och det märkliga är att vi gör det trehundrasextiofem dagar varje år och uppenbarligen varje decenium.

Klippet är hämtat från en kyrkokonsert i Kisa kyrka: