Som son till en gruvarbetare skulle du bli hockeyspelare och gruvis och fan ta om du hade ett litterärt intresse. Själv hade jag ett visst bollsinne men var en ursinnigt dålig förlorare.

Som den dåliga förlorare jag var accepterade jag inte den stora depressionen i Kiruna, under -70/-80 talet, då alla skulle deporteras till landets sydligare delar.

Jag kommer ihåg en text som var sprayad på väggen till Folket Hus:

Siste man i Kiruna – kom i håg att släcka lyset.

Istället riktade jag energin mot studier och kvalificerade mig för nån slags utbildning i Uppsala. I vissa kretsar betraktades detta som ett brott mot den gängse mentaliteten – Du ska inte tro att Du är nånting.

Många av mina gamla kompisar – gruvarbetarungarna – har idag yrken som läkare, jurister, partipolitiker, etc. Andra som var minst lika begåvade är alkoholister eller ligger i evighetens sömn och respektfullt lyser jag frid över Er – men faktum kvarstår att även Ni hade valmöjligheterna.

Kirunabor blev bofasta i landslagssammanhang inom hockey och handboll. Kontakterna bidrog till att vi fick lös pengar från NHL till Gällsta och om – kommunen varit smart – hade vi haft årligen återkommande handbollsskolor i Gnarp under ledning av förbundskaptenen för juniorlandslaget.

Bakgrunden till den här bloggen är att mina barn har upplyst mig om ett Kirunaband som är på väg mot ett genombrott.

När tonårsbarn gör anspråk på att upplysa farsan så intar jag en kritisk hållning.

Ni som inte är där än så vill jag poängtera att detta är en del i frigörelseprocessen. Så fort tonåringarna vill - upplysa och/eller informera - då ska ni ställa er på bakbenen - detta är bara en omskriving för att de anser att ni är insnöade.

Jag har svårt att komma ihåg texter och därför målar jag upp en bild där jag  hänger upp texten och då kommer jag ihåg orden som bildar meningarna.

Jag har förstått att några äldre Kirunaianer följer min blogg vilket känns hedrande – och särskilt för Er vill jag vi gemensamt upptäcker bandet från vår hemstad och då menar jag även Junosuando by.

Och till Er senare – utifrån kommentarerna i min blogg – nångång kommer jag att öppna ett konto på Facebook.

Låt oss lyssna till Willy Clay Band, oavsett om Du är Kiruna eller Gnarpsbo. Och - till Er alla - så medger jag att mina tonåriga döttrar fick mig att upptäcka bandet.

Mina läsare – väl mött igen.

” upon here in the mountains i do just fine.... the only little thing i have to do cause someone calls me for a simple man....just cause my feet ain´t ever gonna leave this land ”