Hittar ett foto på min far från gruvan i Kirunavaara, farsgubben är, tack och lov, en pigg och vital 88-åring(andra från höger) till skillnad från merparten av de betydligt yngre jobbarkompisarna.

De gamla gruvisarna har en unik sammanhållning och för att citera gubben; -så är vi av samma familj.....och det går inte att förklara för nån annan som inte jobbat därnere...”

På den tiden bestod inte arbetets värde åt staten att sälja ut våra gemensamma tillgångar till diversehandlande riskkapitalister.

Har inget budskap, och ännu mindre, något svar på varför så många unga upplever sig vara utmattade efter några år i förvärvslivet. I vår kommun och, i landet för övrigt, har vi en stor mängd unga individer som är långtidssjukskrivna pga utmattning.

På vilket sätt har samtiden blivit mer plågsam?