För ett antal år sedan var vi ett gäng som hade visionen om att bygga en ishall. Gänget bestod huvudsakligen av två grupper. Den ena gruppen var optimistiskt realistiska och den andra var orealistiskt optimistiska. Allihopa arbetade ideellt och vi var helt befriade från en anställd projektledare med kommunalt EU-stöd.

http://www.nhlpa.com/GoalsAndDreams/ProgramDetails.asp?ID=34

Svenska Kyrkan förlade en högmässa i ishallen. Gud Faders förlängda arm viskade i mitt öra att Han nog ansåg att vårat gäng gjorde en välgärning trots att våra tillställningar sammanföll i tid med kyrkans arrangemang. Han ansåg att vi gjorde någon slags nytta i uppfostrande syfte och att våra tillställningar hade ett högt besöksantal.

Visioner är till för att realiseras och detta gör sig enklare om de inte är kommunalt EU-finansierad.

Våra idéer gillades av NHL och så till den milda grad att vi blev först utanför Nordamerika att få ett stort ekonomiskt stöd. ”Gänget” fick god draghjälp av en levande legend, Börje Salming. NHL undrade om nämnde Salming ingick i Gällsta IK:s styrelse och så var inte fallet. Jag förklarade att vi har lappblod i oss och uppfostrade i ”The Land of the Midnight Sun”. De blev imponerade när de förstod innebörden i det hela. Nämligen den att; -om en Kirunabo befinner sig i nöd så bör den andre hjälpa till. Trots att nöden i detta avseende var ett i-lands problem.

Vi lyckades och NHL deltog i invigningen. Detta är ett exempel på ett ideellt ”The Realistic Sunrice project”. De EU-kommunalt finansierade projekten benämns som ”The Unrealistic Deskboard Projects”.

Nu, kära läsare, ska jag skvallra om en sak men det här bör stanna mellan oss.

Nu har en annan ”legend” från Kiruna öppnat kontakter i den norska finansvärlden, närmare bestämt i Trondheim. Finansmannen heter Einar Kock och ”legenden” gör analyser av idéer som kan omsätta pengar till ännu mera kapital.

Jag och ”legenden” får en dålig smak av ordet kapital ty vi är präglade av gruvarbetarstrejken i Kiruna 1969-70. Och, på ett sätt, har vi hamnat fel. Jag är egenföretagare och ”legendaren” är insyltad i norska finansvärlden. Det är lätt att bli ideologiskt schizofren. Den ena rösten viskar att kapitalismen och marknadsekonomin skapar frihet. Samtidigt pekar den andre på det faktum att kapitalismen inte har lyckats så bra i Afrika, Asien och i delar av Sydamerika.

Nåväl, denne Einar Kock är nu villig att satsa många norska pengar i Gnarp. Einar har insett närheten till Trondheimsregionen och sneglat upp mot Pitehavsbad. Han vill nu ta ett samlat grepp kring Gnarpsbadens Camping, Klasudden och Gnarpsbadens festplats.

Problemet med Einar Kock är att han måste ta reda på vilka som är ens fiender och göra dem till sina vänner. Detta är en förutsättning för att lyckas.

Kock ska nu skapa publicitet och jag vet en sak. Detta kommer att ta ”husihelvete” i olika kretsar. Inspierarad av Kyrkans sigill, Bocken, avser Kock att uppföra en bock i storleksordningen fem meter hög invid Statoil i Gnarp. Einar har kompisar i Statoil så det blir inga problem påstår han.

Bocken kommer att utrustas med en jättephallos. Större än den grekiska mytologins phallosar. Einar är inte modest och återhållsam. På phallosen kommer det nya slagordet att lysa med stora bokstäver.

”Det potenta Gnarp”

De har putsat upp fasaderna.
Förr var de bekväma med dem som var mot kvinnlig rösträtt.
Förr var de bekväma med dem som var mot aborter.
Förr var de bekväma med dem som föraktade homosexuella.

Nu ska de stärka självkänslan hos unga tjejer med smink och paljetter.

Men är det sant, är det ändå inte samma gamla propaganda som förut fast i en annan tappning.

Har de övergett allt de trodde på - eller är det bara infiltration?

(delvis inspirerad av Björn Afzelius, Svarta gänget, 1985)

Här följer ett klipp från Christopher Dywik´s blogg i samband med presidentvalet i USA. Dywik är lokal kandidat för KD till EU-parlamentet för Kalmar.

 "Jag skulle vilja påpeka att för er som funderar på att titta på Filip och Fredriks valrapportering på kanal 5 så kan jag å det starkaste avråda er från detta. För det första verkar programledarna inte förstå så mycket av vad de talar om. Och gästerna är ju inte så mycket bättre ny-moderaten Per Schlingmann och nån kommunistkärring ifrån Aftonbladet. Varje gång Obamas röster presenteras så applåderar programledarna och diskussionerna kretsar kring hur självklart det är att rösta på Obama för att han är svart, om man själv är svart. Frågan är hur ok det vore om någon skulle svara att de röstade på Mccain för att han är vit?

Ett plus får dem dock för den sköna countrymusiken.
—————–
Jag kan däremot rekommendera SVT1 där den konservative professorn Cleas G Ryn sitter med och pratar.

Läs och begrunda. Är synsättet "kommunistkärring" ett accepterat kvinnosynsätt bland Kristdemokratiska företrädare? Stärker utrycken självkänslan bland unga kvinnor? Och är det något fel att diskutera om svarta ska rösta på svarta,,,,förresten ska man inte använda ett annat uttryck än"svarta"....eller är det jag som har blivit konservativ..?

När jag kollar in trendsättarna för dessa tjejers "stärkasjälvkänslan armé” gör de inte ett speciellt seriöst intryck.

Givetvis är jag mycket medveten om mina fördomar och att jag är präglad på ett särskilt sätt.

Mina trendsättare råkar vara min farmor och ett par av mina fastrar. Farmor födde 12 barn, rökte Greve Hamilton inlindat i Haparandabladet och bolmade i sig odören utan filter, och hon gjorde det regelbundet och varje dag. Utöver tobaksröken fick hon även i sig trycksvärtan från tidningen. Vad jag vill påpeka var att min Farmor unnade sig en viss form av livsnjutning. En av mina fastrar var troende Leastidian men unnade sig ett glas konjak och hade okristliga åsikter vilka hon - med glädje - deklarerade.

Samtliga av mina fastrar blev egensinniga och frispråkiga kvinnor. Enligt mitt förmenande var de oerhört självständiga och bemöttes med respekt. Jag misstänker att deras trendsättare var Johanna Pantzare.

Men vart är "tjejerna" på väg? Det mesta tycks gå ut på att förstärka de ytligt estetiska detaljerna med frågor om:
Hur Du är klädd? Vilken handväska Du bär på? Vilka kompisar Du umgås med? Vilket smink Du använder?

Detta är ju väsentliga livsåskådningsfrågor med tanke på all tid vi ska leva i förhållande till den tid vi ska vara död på - eller ?!

Tjejerna tycker jag inte så synd om. De har högsta betygen när de går ut gymnasiet. De kommer att bli de framtida juristerna, företagsledarna och diplomaterna. Killarna är lågpresterande och hamnar på efterkälken och slår varandra på käften.

Nej, jag tror att - stärka självkänslanarmén -  riktar fokus på fel grejer. Delvis bidrar de till att tjejer som redan mår dåligt - kommer att må ännu sämre.
Faktum är att jag tror att de ser en kommersiell möjlighet i att torgföra sitt budskap och de är ivrigt påhejade av företagen med "stärkasjälvkänslan" produkterna.

Att må dåligt är ett internationellt problem. Det är inte bara svårigheter bland unga svenska tjejer. Enligt FN dör cirka 25.000 småbarn pga. bristande hygien, för lite mat och rent vatten - varje dygn. Detta pågår 365 dygn varje år.

Rent bildligt matematiskt innebär detta att vi kan lägga ut barnlik - med en meters mellanrum mellan varje barn - från Statoil i Gnarp hela vägen fram till Röstabacken vid Harmånger - 365 gånger/år.

Men detta är ju givetvis inte orsaken till att vi mår så dåligt - eller ?

Guuu vad vi är sjuka i Sverige!!!!

Det är en kall februarikväll i Kiruna det är mörkt och jag känner att mina sinnen blivit ovana vid detta totala midvintermörker. Jag är här på ett tillfälligt besök då min gamla faster ska begravas i Pajala. Jag följer Bromsgatan i sydostlig riktning från "Jerusalem" och minns. Det är 30 år sedan jag flyttade från Kiruna. Jag stannar till där de gamla "Stallbarackerna" stod och tänker på att så mycket har förändrats. Från början var de LKAB:s häststallar som, sedemera, byggdes om till gruvarbetarbostäder.

Här växte vi upp, ungarna till gruvarbetarna. Idag är vi i de övre medelåldrarna och några av kompisarna lever inte längre. Där står Kalles      "tåg", han stod ofta vid den björkdungen och lekte lokförare, vi var fem år då. Kalle blev, så småningom, lokförare men gick bort alltför tidigt.

Jag stannar till och småler när de inre bilderna klarnar från slutet av -50 talet. Vilket pådrag det var när pappa kom hem med den första TV-apparaten. Grannarna satt andäktigt i vår etta och upplevde sina första TV-bilder. Rummet var oerhört varmt då det stod en kakelugn där. Det var en av gruvarbetarnas löneförmåner att få koks utkört till magasinen utanför lägenhetslängorna. Kakelugnen var lägenhetens enda värmekälla.

Det var en trygghet att bo i  "Stallbarackerna". Jag försöker att komma ihåg hur många ungar som bodde där. Tidigt blev vi  "internationaliserade" då de flesta av våra föräldrar kom från Tornedalen eller Finland och, om inte minnet sviker mig, var det även någon familj där föräldrarna var bördiga från Norge.

Tryggheten kunde ändå skakas om i sina grundvalar och det kunde ske på ett ögonblick. Vi växte upp där det alls inte var ovanligt att våra fäder skadades svårt i gruvorna. Så fort vi såg "Bolagsbilen", en gråblå Volvo Duett, köra in i våra kvarter befarade vi alltid att något hemskt hade hänt. Budbäraren som meddelade familjen om olyckorna körde ofta i dessa "Bolagsbilar". Ibland kunde beskeden vara värre än så. Jag vet hur det känns för ett barn att oroas av att inte riktigt veta hur utgången kan bli för ens förälder.

Vi hade inget behov av att lyssna till  rocklåtar med ångestfylld lyrik. Och underligt nog hade vi heller inget större behov av att exponera våra känslor, men säkert gjorde vi det på något sätt utan att förstå det.

Senare, 1969-70 när vi var i tonåren, upplevde vi en oerhörd stolthet i samband med den stora gruvarbetarstrejken. Vi stod på sidan om och tittade på våra fäder. Tusentals gruvarbetare som gick tysta genom stan, skuldra  mot skuldra.  Tystnaden avbröts enbart av knarrandet från vinterkängorna mot den iskalla snön. Hela världspressen var där och vi var stolta. Det blåste nya vindar, inte bara i Kiruna utan i hela Sverige, men det förstod först senare.Gruvarbetarna skrev historia och hyllades, utan överdrifter, av hela den socialistiska världen.

När jag påminner mig om dessa inre bilder kan inte förneka att det har präglat mitt förhållningssätt till livet med allt vad det innebär.

Vi lärde oss onekligen att slåss och att tävla utan att våra föräldrar uppmuntrade oss till det. Förresten så hade de inte mycket begrepp om vad vi smågrabbar sysslade med. Jag ser bilderna av alla dessa landhockeymatcher som slutade med knytnävsslagsmål och blodviten. Kan inte låta bli att skratta åt just dessa minnen utan att egentligen förstå varför. Vi kunde slå varandra på käften och ändå bibehålla vänskapen. Jag var inte den som slogs mest. Idag är det andra normer som gäller.

Nu har trettio år passerat sedan jag flyttade från Kiruna och 45 år sedan vi bodde i de gröna Stallbarackerna. Det känns underligt att gå på sina gamla gator efter så många år och nu ska Kiruna flyttas men egentligen handlar det om en stadsomvandling. Undra hur det ser ut om ytterligare 45 år?

Bilden nedan visar Hjalmar Lundbohmsvägen, en av de första dagarna som solen når över horisonten i Kiruna (foto: Markku Nurmilampi, jan 2009).