Många gånger har jag blivit ombedd att dokumentera hur det gick till när Gällsta IK fick hjälp av NHL i samband med utvecklandet av Ishallen i Gällsta.

Det var Mats Andersson i Bäling som tipsade mig om att läsa en artikel om fonden Goals & Dreams.

Hösten 1999 kontaktade jag organisationen i Toronto. De var vänliga och förstående men känslan blev att möjligheterna att få stöd var obefintliga.

Tiden gick och slutligen slog mig tanken att jag borde kontakta Börje Salming. Backlegenden är ett stort och aktat namn i Toronto. Börje är också född och uppvuxen i Kiruna och jag beskrev att våra förhållanden i Gällsta var sämre än i Kiruna på det tidiga -60 talet.

Vi fick iväg ett brev där Börje rekommenderade kanadensarna att värdera det vi beskrev. De fick veta att klubben verkligen tillhörde gräsrötterna inom hockeyn.

Kanadensarna undrade om Mr Salming satt i Gällsta IK:s styrelse eller om han tränade något av lagen i klubben. Och så var ju inte fallet.

Däremot beskrev jag att vi är fostrade enligt: ”Spirit of The Land of the Midnight Sun”.

De blev imponerade när jag vidareutvecklade innebörden av denna spirit:

Det förhåller sig på så vis, att när en Kirunabo befinner sig i nöd så ska man hjälpa varandra. Och nu försöker The King of Toronto hjälpa mig som tillhör hockeyns gräsrötter.

En märklig procedur inleddes. Handläggaren Devin Smith i Toronto var vänlig men ytterst krävande. Jag fick redovisa allt om klubben och i minsta detalj. När jag trodde att allt var redovisat så kom det, hela tiden, nya krav.

Det var en tröttande period men jag utgick ifrån att hela proceduren var en slags utnötnings taktik för att testa hur uthålliga vi var. Efter detta sk. manglande var jag övertygad att det enda som nu fattades var att de även ville ha jordprover från Gällsta.

Så här långt hade jag arbetat i det tysta, bara för att inte skapa några förhoppningar.

Efter semesterledigheten 2000 återupptogs kontakterna och nu vill de träffa mig personligen. NHL har en egen TV-kanal som skulle till Örnsköldsvik där de skulle göra ett program om stadens hockeystjärnor. Och när de ändå var där så vill de lyssna till mina önskemål.

Nu kunde jag inte hålla tyst längre utan beskrev läget i Gällsta IK:s stab.

Jag är inte helt övertygad om att de betraktade mig som varandes i mina sinnes fulla närvaro när jag berättade att vi måste åka till Örnsköldsvik för att beskriva projektet - för potentater från Kanada.

Kalle Hellstrand följde med mig och vi fick tid att berätta om klubbens visioner. När Smith, därefter, tog till orda var jag på väg att sjunka genom golvet. Han inledde med följande med följande:

Bengt, jag får be om ursäkt för att vi har varit så hårt granskande men anledningen är följande:

 Om Ni skulle bli först utanför Nordamerika att beviljas pengar för anläggningen så kommer det att stå många andra på tur. Er kan vi lita på men har testat en granskningsmodell som måste fungera mot länder öster om er som har en annan affärskultur.....

Orden ringde i mina öron; -först utanför Nordamerika ….... Jag tittade på Kalle och tänkte:

Gällsta utanför Gnarp,,,,först utanför Nordamerika,,,,hör du vad han säger.

Natten mot den 26 oktober 2000 skulle Smith meddela mig om hur beslutet skulle bli. Han talade om när de gick in på mötet och skulle ringa upp mig direkt efteråt.

Vi gratulerades till framgången och fick 522.000 kronor och blev den första klubben utanför Nordamerika att beviljas medel från fonden Goals & Dreams för byggandet av en ishall.

Vi var överlyckliga allihopa och det kändes overkligt. Och overkligare blev det när Devin Smith meddelade att de gärna ville vara med på invigningen i Gällsta då de ändå var i Stockholm tillsammans med Colorado Avalanche.

Mitt bestående minne av invigningen var när Janne Silén, ståndsmässigt, körde oss fram till hallens ingång. Där stod alla ungdomsspelare med klubbdräkterna på sig och bildade en portal med hockeyklubborna från kortsida till kortsida.

Devin Smith såg min tårögda blick och jag anade detsamma hos honom. I det ögonblicket var känslorna starka när vi gick igenom portalen. När vi sedan lyssnade till den svenska och kanadensiska nationalsången framförd av Per Wetter så kändes det som att det vibrerade av känslor i hallen.

Veckan senare inbjöds vår stab till Globen för att se på Colorados match. Det var den kanandensiska organisationens sätt att visa sin uppskattning.

Börje Salming var den förste som ringde upp mig och gratulerade. Börje skänkte en litografi till Gällsta IK. Alla spelare som är invalda i Hall of Fame föräras med en oljemålning som trycks i ett begränsat antal.

Vi fick göra vad vi vill med den, exempelvis att sälja den då det finns ett samlarvärde i litografin – ffa i Kanada.

Jag talade om att den inte skulle säljas utan alltid ha en hedersplats i Gällsta, och ingen annanstans. Och där finns den än.

Det var många duktiga människor som samarbetade och drog åt samma håll och jag uppskattar att jag fick vara en av dem.

Gällsta IK:s eldsjälar skulle föräras med ett särskilt pris för varje säsong som de får ekonomin att gå runt.

läs mer: http://www.nhlpa.com/GoalsAndDreams/ProgramDetails.asp?ID=34

http://wwwc.aftonbladet.se/sport/0010/27/gnarp.html

När jag skriver det här ägnar jag en särskild tanke åt Bill Granell. Hedras ni som hedras bör.