Den 27 oktober 2009 skickade jag iväg ett förslag om att förstärka rehabiliteringen för strokedrabbade i Nordanstigs kommun.

Min idé är inte storslagen och skapar inte mer än, i bästa fall, en halvtidstjänst.

Mot denna bakgrund är förslaget alltför enkelt för att betraktas som en vision att utveckla ur ett kommunalt perspektiv. Nej, uppenbarligen så ska det vara mer bombastiskt än att det, möjligen, kan ha en viss betydelse om du blir halvsides förlamad.

Den som känner mig kan läsa mellan raderna att jag i ironin faktiskt är irriterad och upprörd över sakernas tillstånd.

Vem i hela friden är det som finansierar den kommunala verksamheten - och vem är den till för?

Det enda jag önskat är att Nordanstigs kommun ger ett yttrande om de gillar mitt förslag. Om de gör det så är min önskan att de - tillsammans med Kulturstjärnan och undertecknad - formulerar en ansökan till Boverket för att få pengar till en hiss.

Jag påminde tjänstemannen, återigen, om ärendet i december 2009.

Idag blev jag uppringd av någon från kommunen. Om jag förstod samtalet så hade kommunstyrelsen reagerat över att ingen tjänsteman har agerat.

Tro mig när jag beskriver följande: Det var 100 gånger snabbare kommunikation med NHL i Toronto när de bjöd på 600.000 kr till Gällsta IK för nio år sedan.

Det saknas en anda av offensivitet i Nordanstigs förvaltning.

Är även irriterad över strategin hos Hälsocentralen i Harmånger. De vill inte att patienterna ska komma till oss i Gnarp. Vi har jobb så att det räcker det är inte därför jag gnäller.

Hälsocentralen menar att en åldrig kvinna med dålig ekonomi ska uppsöka delägaren/sjukgymnasten i Harmånger. Patienten är ensamstående och saknar körkort. Hon ska ta sig till Harmångar med färdtjänst som kostar henne 200 kronor.

Hon blir alls inte informerad om att det går att uppsöka oss - 1400 meter - från bostaden.
Beteendet är en avart av det fria vårdvalet. Lika idiotiskt som om du skaffar dig ett ICA kort och ICA skulle försöka att omöjliggöra för dig att handla någon annanstans.

Jag driver på och vill påverka men det tar tid och tär av krafterna. Och de som försöker att baktala och hota mig diskret ska veta en sak - det går inte att tysta mig.

Möjligen att jag slåss mot väderkvarnar och det kan bli en passion men det utvecklar mitt mod. Det är lättare att leva om jag försöker att förhålla mig till en tanke och en mening. Med ödmjukhet vill jag inte vara hållningslös förrän mina ståndpunkter har visat sig vara felaktiga
(inspirerad av B Afzelius textrader).

Energidepåerna ska fyllas på med lite ledighet. Jag och äldsta dottern ska upp till Kiruna och Riksgränsen för skidåkning, 170 cm snömängd lovar gott. Min fåfänga skvallrar om att jag - återigen - ska klara den svartaste av de svarta pisterna. Den kallas för väggen och senast det begav sig så fick jag besöka ortopeden.