Jag lägger inget partpolitiskt perspektiv när jag ber dig att läsa ett inlägg från NSD-Pajala i maj 2010 skrivet av Britta Tervaniemi Vänsterpartiet, vice ordförande i kultur- och utbildningsnämnden i Pajala.

Citat:

Jag styr i en kommun som verkligen jobbar i motvind, vad gäller befolkningstal och åldersfördelning, men vi lyckas ständigt ändå placera oss på listan av landets bästa skolor. Nu tycker jag att det är dags att känna stolthet för vad vi har och vad vi gör.

För att lyfta några exempel det senaste året:

• Pajala kommuns skolor har lyfts fram som de 16 främsta framgångsrika skolkommuner i landet år.

• Pajala på åttonde plats i SKL:s ranking av bästa grundskola.

  
  
  

• Lärarförbundets ranking av bästa skolkommun blir Pajala på nionde plats.

  
  
  

• Pajalas kulturskola på andra plats av landets bästa musik-och kulturskolor.

  
  
  

I många år har vi kunnat läsa om Pajala kommuns skolor som placerar sig bland de bästa skolkommuner i landet. Våra kvalitéer är inte bara att vi satsar mycket pengar per elev, utan rankingen tar hänsyn till flera aspekter. Vi har utbildade och kompetenta lärare, goda elevresultat, goda relationer och bra ledare, för att nämna några av de kriterier som utgör rankningen.
Politiken tar ansvar och studerar resultaten men vi ändrar inte mål och strategier för ofta och vi har en samsyn om verksamhetens inriktning.

Med allt detta lyckas vi för att vi har höga krav på att alla elever ska lyckas, höga förväntningar på alla i organisationen; lärare, elever, tjänstemän och politiker. Vi arbetar aktivt med normer och värden, där vi vill att elever ska ha trygg vardag, ingen ska bli kränkt och eleverna ska tycka om att gå till skolan.
Jag tror att de mjuka värdena är det viktigaste i skolan, trivs du som elev lär du dig också. Lärarnas positiva bemötande av eleverna är en förutsättning. Jag tror också att familjer i vår kommun tycker att skolan är viktig, och därför ställer höga krav på skolan.
Jag vet att neddragningar i lärarresurser, som vi dock tvingats göra, upplevs att arbetsbelastningen har ökat på många skolor. Men genom satsningar på bland annat fjärrundervisning kan vi tillgodose alla elevers val och ge en god undervisning.

Apropå den senaste tidens debatt om lärarnas arbetstider, anser jag att det inte finns någon anledning i vår kommun att göra några förändringar. Vi har en välfungerande yrkeskår som tar sitt ansvar och detta ska vi vara rädda om.
Jag är säker på att vi även i fortsättningen kan komma att fajtas om placeringarna med de rika kommunerna kring Stockholm, med vår politik och med ännu bättre förutsättningar när vi till hösten byter regering som ställer om från skattsänkningar till satsningar på välfärden.
Låt oss ta åt av äran och sträcka på oss, alla elever, lärare, ledare, föräldrar och politiker, och njut av ett skönt sommarlov! Det är vi värda!

Slut citat.

Pajala ligger vid Torneälven långt upp i norr. Mina 14 första somrar tillbringade jag i de här trakterna. Där finns inte särskilt många akademiker och för min föräldrageneration var finska modersmålet. Således finns det inte fler högutbildade där än här i Nordanstig.

(min kusin Svante medverkar som statist i klippet nedan)

Pajala har samma ekonomiska svårigheter som vi har och jag tror heller inte att folk däruppe har bättre inlärningsmedel eller bättre skollokaler.

Var ligger skillnaden då? Varför tillhör vi bottenskrapet och de svenska eliten?

Svaret är enkelt men samtidigt svårt att förklara: Vuxenetablissemanget; -politiker, -tjänstemän, -lärare och föräldrar drar åt samma håll. De fastställer ett mål och följer upp resultaten och försöker hela tiden att förbättra dem. Ni orkar inte läsa allt så därför avstår jag att gå in på detaljer.

Men kan ändå nämna att man – pga/tack vare – besparingar har lyckats bra med distansundervisning.

Även jag kan betraktas som missnöjesoppurtist men jag är inte med i partipolitiken och kör inte med någon dold agenda för att värva röster till valet.

Tillkortakommandena beror, till stor del, på bristande ledarskap. Vuxenetablissemanget (politiker, chefstjänstemän, rektorer, lärare och föräldrar) saknar ambition i att ta ett kollektivt ansvar kring misslyckandet.

Vi är upptagna av att söka syndabockar då vi själva anser oss vara oskyldiga. Den här attityden drabbar de som står längst ner i hiearkin och det är våra elever.

Våra folkvalda är upptagna av att positonera sig partipoliskt. På högre tjänstemanna nivå tycks det ha bildats en gruppering som befinner sig väldigt långt borta ifrån kärnverksamheterna och ser inte verkligheten och inser inte allvaret. Jag är mycket, mycket tveksam till organisationen och dess kompetens. Förmodligen fungerar ett antal rektorer mer som ekonomiska räknenissar än som utbildningsledare.

När vi erkänner att vi inte kan hantera skolfrågorna då först kan vi gå vidare.

Följ mitt råd: Bli mer jordnära och lägg ner visionerandet där ni står och pekar mot solen, månen och himlavalvet med utfästelser om kommande guldåldrar i Nordanstig.

Nej, ta bussen till Pajala och jag kan skapa ett kontaktnät åt er däruppe. När vi har fungerande och högpresterande skolor – då först vill aktiva familjer flytta hit. Men antagligen står vi där och pekar mot himlavalvet och bortser ifrån att restiderna till Sundsvall förkortas avsevärt och glömmer bort möjligheterna. Vi glömmer bort att röra om med sleven i grytan när det puttrar.

Själv ska jag till Hallsberg i helgen med mina kamrater. Jag ska filma, anteckna och söka upp människor som tillhör svenska eliten. Och efter bästa förmåga ska vi försöka att göra likadant i Gnarp och Sundsvall – trots att det kommer att svida i skinnet.

Vi grundlägger följande inställning till vuxenetablissemanget som Uggla beskriver: