Vi fick några härliga skiddagar i hemtrakterna och det är en speciell känsla att komma upp på fjället och andas in doften av atlantvinden från västsidan.

Det händer mycket i Kiruna och gruvan äter, bildligt, upp staden. Sprickbildningarna i berget drar sig närmare stadskärnan.

Vi kommer hem efter en natts sömn på tåget och packar undan skidor, pjäxor och diverse kläder. Jag sätter mig i vardagsrummet och frågar hustrun och döttrarna om vad det är som doftar illa.

En fundering är om det ligger en kvarglömd disktrasa under nån soffa eller nåt liknande. Själv funderar jag på om det ligger en ruttnade råtta i rummet som katterna har dräpt.

För ett antal år sedan låg jag i badkaret och kände en oerhört frän sötsur liklukt. När jag inspekterade under badkaret låg där ett ruttet råttlik.

Nåväl, en av döttrarna kommer in i rummet, med ett utpräglat luktsinne och ett par inandningar styr hon stegen fram till mig där jag sitter med fötterna på soffbordet, pekar med hela handen på mig och med ett roat ansiktsuttryck meddelas jag följande:

-Pappa, vet du vad?

Jag tittar upp förvånat och undrar vad det är?

-Ta av dig strumporna!!!

Mycket riktigt så har jag bytt strumpor men råkade ta på mig de nyligen uppackade efter skidåkningen – en gång till.

Tur att man har lite självironi.

Verkligheten är den att jag ser illa sedan ett antal år, och olyckligtvis så är det även sämre ställt med hörseln. Det är dock tröstefullt att ungarna hävdar att jag bara hör det jag vill höra.

Men det bär i väg riktigt utför när man har börjat att lukta illa – utan att märka det själv.