Vi är några vuxna och ett gäng tjejer i tidiga tonåren försöker att strukturera upp ett 25-tal ungar i åtta och ett halvårs åldern där majoriteten är grabbar. Vi försöker att kanalisera energin genom att få ungarna att kasta bollen i ett mål. Därutav namnet handboll för er som inte är sportnördar.

Nu för tiden är ungarna rätt så fjolliga när jag jämför hur det var för cirkus 45 år sedan. I Kiruna hade vi en otrolig kreativitet när vi var i de åldrarna:

Stan var uppdelad i två skikt: Gruvarbetarkvarteren och de motsvarande för LKABS:S tjänstemän. Efter trettondagen kastade alla familjer ut julgranarna - bildligt talat direkt ut från vardagsrums fönstret. Detta var tillika startskottet för det årliga inbördeskriget.

Kvartersungarna började att samla in granar och den som hade största brasan till Valborgsmässoafton blev krigets segerherrar. Vi gruvarbetarungar bodde i Bolagsområdet och tjänstemannabarnen bodde i angränsande kvarter på andra sidan av Hjalmar Lundbohmsvägen.
Den stora utmaningen var att ge sig in i deras kvarter och stjäla granar vilket inte var helt riskfritt. Det krävdes mod och smarthet för att inte bli fångad i ett bakhåll.

De äldre sköt med luftgevär och det var en slags trofé att kunna uppvisa en skottskada i form av en rund liten rodnad på hudkostymen med ett litet kulhål igenom de tjocka vinterkallingarna eller täckjackan.

Det fanns dock en slags hederlig ordning bland de äldre grabbarna - enda lovliga bytet var just grabbar i samma ålder och utrustad med luftgevär. Och det var helt otänkbart att en äldre IFK:are spöade upp en liten AIF:are och vice versa. Gjorde du det så blev du nästan lynchad av de egna.

Vi gick i skola på lördagar och det var ofta dagen för de heroiska dumskallarna. Vi gruvarbetarungar tillhörde Kiruna AIF (arbetarnas idrotts förening) och gick på Bolagsskolan. De andra pluggade på Triangelskolan och tillhörde IFK Kiruna.

Dumskallarnas ceremoni bestod av att jag som AIF:are på lunchtid tordes gå igenom Triangelskolan med en jacka prydd med AIF:s klubbemblem. Därmed utsatte du dig för risken att få stryk.

Allt detta behöver inte, de små handbollslirarna känna till, för då undermineras våra försök till disciplin i grupperna. Utvecklingen går framåt tycker tonårstjejerna - det blir lugnare för varje träningspass. Tjejerna gillar nog mitt synsätt; - att det är lättare för ungarna att dansa i ett mörkt rum om de vet var möblerna står. Tack och lov så känner tjejerna heller inte till hur min egen karriär var i motsvarande ålder, trots att jag är konfirmerad.

Samtidigt tycker jag att killarna är lite fjolliga och det finns anledning till det:

De börjar i förskolan och är, mestadels, omgivna av kvinnliga förskolelärare med utbildning i genuspedagogik. Ta bara namnen på avdelningarna: Vitsippan, Törnrosan, Nyponet och Gud vet vad.

Har du nånsin hört talas om en avdelning som heter: Kalachnikov, AK 4:an eller Blå Traktorn.

Nu börjar jag givetvis fundera på om jag, överhuvudtaget, har något vettigt budskap att komma med.

Men tänk om Vilgot, Julia, Algot, Sissela, Gösta, Hanna och allt vad de nu heter inledde ett inbördeskrig - som vi gjorde i Kiruna. Jag undrar hur reaktionerna blev bland de vuxna.  Det skulle skrivas spaltmetrar i ST och HT och måhända att det var berättigat, vad vet jag.

Nu funderar jag på om jag ska indoktrinera ungarna till att starta kravaller och inleda ett milt inbördeskrig. Inte mot varandra men måhända mot etablissemanget.

Är den några som skulle behöva en käftsmäll eller bli lindrig skottskadade så är det vi vuxna.

Okej - jag tål att du som läsare nu betraktar mig som galen men tänk då på följande:

Är vi schyssta mot kommande generationer?

Här möjliggör vi vuxna att våra skattepengar rinner iväg på olika skitsaker i kommunen. Det satsas miljonbelopp på projekt utan krav på uppvisande av nyttoeffekter. Flera miljoner har satsats på turismprojekt där utvärderingarna har kapat satsningarna jämnt med fotknölarna. EU-medel har landat otrevligt nära anhöriga till vissa tjänstemän.
Nu ska även ungdomsverksamheterna prioriteras till Bergsjö och vi andra får sköta oss själva.

Tänk efter nu - är det ändå inte rättfärdigt att jag uppmuntrar kidsen  till att börja agera och ifrågasätta oss vuxna och vad vi möjliggör.
Det som ungarna behöver för att hävda sig framledes stavas till KUNSKAP. Jag och du tillåter att deras rätt till detta undermineras och nu börjar de tillhöra bottenskrapet jämfört med genomsnittet i landet.

De kommer till gymnasieskolorna och har blivit ditlurade med godkända betyg. Efter första repetitionerna kommer de att sitta där med ett stukat självförtroende.

Och vad gör vi?

Ja, vi sitter och visioner om hur vi vill ha det om 10 år - när det är nu det händer!

Den gångna helgen satt jag i fängelse i Falun. Vi bodde på vandrarhemmet i det nedlagda fängelset och jag funderade på hur fångarna hade det för 100 år sedan. Några ungdomar lyckades jag skrämma genom påhittade skrönor om vandrande vålnader nattetid i korridorerna.

De är minsann lättskrämda dagens tonårs tjejer - men det gäller att härdas - det är min filosofi.