Sitter på en föreläsning där en kvasiintellektuell kvinna i blåfärgade glasögon, klädd i någon slags blus samt plisserad mörkgrönmönstrad kjol.

Carpe Diem …. Att leva i nuet är budskapet och fånga dagen som den kommer är mottot när väckarklockan plötsligt ringer. Jag sätter mig upp på sängkanten och klockan visar 05.50 och inser att jag har drömt.

Den överviktiga katten som påminner om ett bowlingklot glor på mig.

- Ge mig mjukmat kan jag läsa av kattens blick.
- Aldrig i livet svarar jag och går ner för trapporna med klotet efter mig, jag

  ställer katten vid dörren, öppnar den och ger honom en spark i arslet:
- Ut och jaga din egen mat och få lite motion samtidigt.

Den andra katten ligger på soffan glor på mig med en godmodig blick och jag tolkar det som ett diskret stöd i mitt förfarande med klotet.

Därefter knallar jag till förugnen och fyller den med ved och jag bränner mig på insidan av underarmen det svider till och luktar bränd gubbe. Vidbränd med inte utbränd.

Snart är jordvärmen installerad och då blir det tid över till annat.

Ungarna har beställt förväckning 06.15, de vill ha det så för att kunna ligga och dra sig i en halvtimma till ordinarie väckning 06.45

Får i mig filmjölkstallriken och avslutar med kaffet.

Så här dags har övriga familjen parkerat sig i vardagsrummet då jag kör i gång tandborsten och höjer volymen för att höra TV nyheterna. Övriga familjen protesterar med de kanske har upptäckt att jag är en vanemänniska som inte ändrar rutinerna. De har ingen förståelse hur det är att lida av en lindrig bullerskada och att lyssna till nyheterna med motorborsten i käften.

Tonåringen sminkar sig och jag kan inte låta bli att fälla en sötsur kommentar kring fjolligheten och ögonen lyser svarta till svar. Kul att inleda dan med, åtminstone, lite jävulskap.

Kommer in till Hudiksvall kvart i åtta.

Behandlar och undersöker fyra patienter mellan 08.00-09.45 Jag trivs med mitt jobb. De flesta har slitit ont med sina ryggar, knän och höfter. Det känns bra om jag kan lindra tillvaron för några.

Patienterna är mina arbetsgivare, det är deras skattemedel som finansierar en stor del av min verksamhet. Detta synsätt fick jag lära mig av min mentor Jern Hamberg.

Går igenom e-posten, kallas till möte den 3/12 16.15 med företagshälsovård, ett annat den 8/12 senare på eftermiddag. Därefter en kafferast till 10.00, hinner att skriva ett halvt utkast till Konkurrensverket och Landstinget.

Ytterligare undersökningar och behandlingar. Måste få iväg ett meddelande till läkaren en patient hade symtom som kanske inte kom från ryggen.  Jag vill få det dubbelkollat.

Ringer Sundsvall och konfererar snabbt om kvällens handbollsträning, jag vill vara förberedd.
Svarar snabbt på några SMS från spelarna, några vill ha skjuts.

Behandlar några patienter till, de flesta är över 65. Någon är tonåring och har blivit hänvisad till behandling från skolsköterska där bäckenet har - knyckts till. Känner en stress, jag måste ta tag i detta. Tjejerna som utsätts för sådana behandlingar kan drabbas av foglossningar när de blir äldre.

Två av kunderna behandlade jag för 18 respektiva 20 år sedan, tiden går inser vi och bäst före datum är passerat. Den infinner sig vid 27 år och några månader.

Receptionen undrar om de ska kalla in patienter till Julafton kl 15.00
Det var ett skämt förstås, jag ville bara testa deras vaksamhet.

Lunch och tupplur, får jag inte sova en kvart så är det svårt att överleva eftermiddagarna.

Ytterligare behandlingar och undersökningar, jag tycker om att arbeta kliniskt och är därigenom lyckligt lottad. Mina nerver skulle inte klara utav att sitta på möten och därigenom skulle jag förpesta mötesklimatet.

Dagen närmar sig 15.30 och jag lägger upp träning för en man som har drabbats av en stroke.

Halvfem hoppar jag i bilen och åker till Gnarp - en kopp kaffe - plockar upp spelare och åker till Sundsvall. Vi tränar från halv sju till klockan åtta. Går igenom lite försvarsarbete med Gnarps och Sundsvalls spelarna.

Därefter ett snabbt möte med deras tränare för tjejerna födda -00. De vill ha med oss till Kopparcupen i Falun.

Okej, säger jag - ska bara kolla med föräldrarna hur de resonerar kring saken.

Därefter ett möte med handbollssektionen, de vill stämma utav hur samarbetet fungerar och jag är enbart positiv.

Spelarna är irriterade, de vill hem och vi åker till Gnarp igen. På hemresan vill de att jag ska förklara varför Afrika är fattigt. De får mig att tänka till och det känns uppfriskande. Jag berättar att 26.000 barn yngre än fem år dör varje dygn av saker som vi är sjuka utav under en vecka här hemma.

Några av spelarna hade ont i halsen men de ville ändå följa med för att inte missa teoretiska detaljer i träningen. Jag gillar inställningen. När de blir äldre och söker jobb så lämnar jag gärna mycket positiva referenser och det är gott gry i ungdomarna. Och så fick de min syn på de globala orättvisorna.

Jag är hemma strax före 22.00

Öppnar datorn och avslutar brevet till Konkurrensverket och Landstiget som jag gjorde halvfärdigt tidigare på dan.

Fikar och nu sitter jag här en stund.

Inser att den där kvasiintellektuella kvinnan menade att dagen ska fångas. Jag funderar på vart dagen egentligen flydde.

Jag klagar inte, tycker om att arbeta och har därigenom haft en bra dag.

Ibland stannar jag till och undrar hur hälsosamt det är men just idag tog jag mig inte tid att känna efter.

Å andra sidan - hur fan skulle det se ut om jag blev upptagen av att fånga alla flyende dagar, då blev ingenting gjort.

Å tredje sidan, den dan vi står i farstun hos Sankte Per så har vi ändå förfärligt mycket ogjort.