En stor grupp med strateger och planerare i Nordanstig kom på den lysande idén att nyttja det, numera, internationellt kända vargdistriktet och varumärket Onaturligt Naturliga Vargbefriade Nordanstig inom EKO-turism.

Konceptet blev vargsafaris i Nordanstig där gästerna fick möjlighet att nedlägga varg varvid kommunens handläggningspersonal transporterade bestarna till rätt sida av kommungränsen.

Politikerna gladdes åt möjigheten i att tjäna pengar och samtidigt effektuera de kommunala besluten.

Således bussades jägarna ut från högkvarteret i Bergsjö till närliggande kommungränser och utrustades med låghastighetsgevär där kulorna bytts ut mot ampuller innehållande sömnmedel.

En mängd problem och förvecklingar uppstod då tillgången på varg visade sig vara ytterst begränsad vilket ledde till irritation bland de kontinentala gästerna. I första besöksgruppen anmälde spanjorer arrangören till EU:s marknadsdomstol där det hävdades att de fått utfästelser om att få skjuta varg. Under fem dagars jakt hade de inte ens sett en vargskit vilket var ytterst upprörande.

En Illusionsgrupp i Nordanstig kommer på idén att släppa lös en flock älghundar inför nästa besöksgrupp. Hundarna hade prepareras för att likna varg. Svansarna fixerades utefter en vargformad stålsträng för att ge besökarna illusionen om att varg verkligen finns.

Steget behöver inte vara alltför långt från en vision till en illusion.

En katolsk vargjägare blir dock upprörd och hävdar att vargarna i Nordanstig måste vara ytterst fjolliga till sin läggning. Det visade sig att en av de vargprepareade gråhundarnas svansfixation hade lossnat. Gråhunden sprang glatt fram till jägarna med vargolik knorr på svansen. Den katolske jägaren hävdade han minsann ville jaga äkta machoistiska vargar och inte nån fjollig och vänlig varg med svansknorr.

En kvasiintellektuell rödhårig djurrättsaktivist anmäler den jävla Italienaren till Diskrimineringsombudsmannen. I slutet av skrivelsen uttrycks det bisarra i att inte acceptera vargar med en mjukare och mer feminin läggning. Och då spelar det ingen roll om det är en äkta varg eller en illusionistisk varg.

En sak ska kontinenten veta och det är att i Nordanstig är vi minsann naturliga och toleranta.

Och så undrar du vad jag försöker att travestera kring med nedanstående låtval.

Ja, jag tycker att det är långsökt, men ta inte några beslut kring frågor där - hatten blir alltför stor i förhållande till huvudet. Kanske likt rådet i låtens slutrefräng till myran - att aldrig brottas med ett TOY.

Gnarpsviljan köper skolan i Gnarp och hyr ut den till friskolan. Skolan har byggts upp som ett idrottslag. Ett tydligt mål har formulerats. Lagmedlemmarna (personalen)  har sökt sig till laget för att de gillar att arbeta mot tydliga mål. Inte nog med det, de gillar även organisationens (styrelsens) inställning och arbete.

Återigen; - det är kul att jobba i ett lag med en synkad organisation från styrelsen och ner till lirarna som tränar på rätt grejer över en längre tid.

Den absolut största talangen i all utveckling är så lätt att formulera:

Nämligen att träna på rätt grejer - över en lång tid.

Många spelare vill börja att träna med det nya laget (elever och föräldrar). De har förstått att hela laget arbetar mot ett gemensamt mål - och att de gör det samtidigt. Alla delar den självklara målsättningen att varje spelare ska förbättra sig - utifrån sin nivå.

Det råkar vara så att föräldrar, som vill att kidsen ska försöka att utvecklas, själva är driftiga och sådana är vi i behov utav. Därför bör vi satsa på en friskola.

Så är det även i ett idrottslag. Föräldrar som förstår vitsen av att samarbeta skapar bättre utvecklingsmöjligheter för de små lirarna.

Gnarp blir attraktivt att flytta till med en bra skola kombinerat med de snabbare kommunikationerna till Sundsvall.

Däremot är det inte attraktivt att flytta till en kommun med lågpresterande skolor. Dessutom är det, än mer, oattraktivt om de måste pendla från Gnarp ut till Nordanstig från sexan.

Vi har gjort det förut: Gnarpsviljan, Ridhuset, Ishallen, Golfbanor. Självförtroendet borde finnas.

Knyt upp Säcken än mer och frigör ytterligare vilja, kraft och engagemang.

Det finns säkert gymnasieskolor i Sundsvall som vill samarbeta med oss. De är inte dummare än att de bjuder på organisationskunnande och lite ekonomi - de får igen insatserna i form av nya elever till skolorna i Sundsvall.

Så samarbetar jag med Sundsvalls handboll. Jag ser till det som utvecklar spelarna. De får åka på fler cuper och mäta sig mot bättre lag, uppleva mer och vi sparar pengar vilket även Sundsvall gör. Samtidigt så är de medvetna om att, en och annan, av spelarna börjar att lira i Sundsvall när de börjar att plugga där.
Vi åker till Sundsvall och de till oss - ge och ta …..

Ja, jag är utvecklingsorienterad i ord och handling ……. Det vill jag påstå.

En kul kommentar: En ung tjej från Sundsvall kliver in i Gnarpsviljan och blir stående, ser sig omkring, och utbrister:

Jag trodde inte att den fanns en så här .. typ .. jättefin sporthall …. i ett skrotområde ….

Det tog, minst, tre sekunder innan jag fattade hennes perspektiv. Hon transfererade sig till hallen via Stationsvägen från OK/Q8 och jag har blivit hemmablind och slutat att reflektera.

Nåväl, vad är sammanfattningen av min blogg?

Jag drömmer om att vi kan ta oss åt samma håll - och sälla oss till hjältarna som inte bara tycker utan gör någonting. Citatet hämtat från konstnärens stycke nedan (2.42).

När jag är sliten och trött i ögat kan jag hämta kraft från musikaliska stycken.



Det är bra att vi får välja läkare och vårdcentral. Arbetar jag i Hudiksvall så är det praktiskt att välja Hälsocentral på den ort jag arbetar

Jag är positiv till vårdvalet då - makten - flyttas från en administration till individen.

Som sjukgymnast har jag haft ett bra samarbete med Hälsocentralen och ser gärna att det forstätter. Problemet är att det har smugit sig in en räknenisse.

Nu har sjukgymnasten, tillika delägaren, i Hälsocentralen Harmånger uttryckt sig att de inte kommer att hänvisa patienter till mottagningen i Gnarp och ska de rehab-träna så får de åka till Harmånger.

Ställningstagandet utgår inte ifrån att du ska få bättre vård utan det handlar om ekonomi. Delägarens företag regenerar en större vinst om du styrs till deras verksamhet.

Min första mentor i yrket var Jern Hamberg i Alfta och det första jag fick lära mig handlade om attityd:

-Kom ihåg att det är skattebetalaren och därigenom patienten som är din arbetsgivare.

Vi ska inte betrakatas som ekonomiska brickor med syfte att maximera företagsvinsterna hos dem som driver sjukvård. Så blev det i Skåne och jag hoppas att vi slipper det i Nordanstig.

I Skåne gick Landstinget in och korrigerade detta då patienterna blev förbannade över räknenissestyrningen.

Det som gäller är att du, även fortsättningsvis, får välja vem som ska behandla dina rygg- och ledbesvär. Du har valfrihet även i det avseendet så låt dig inte bli en bricka för ekonomiska räknenissar. Du kan välja vilken sjukgymnast du vill utan hänvisning från Hälsocentral.

Be inte om ursäkt för ditt ställningstagande, såväl min som Hälsocentralens arbete betalas med dina pengar.

Regionala, nationella och internationella institut visar att turism är en av de snabbast växande branscherna.

Kommunen har Norrlands vackraste kustområde med - en resdags avstånd - till ett stort befolkningsområde som Trondheim med fler än 400.000 invånare.

Alla inser potentialen – utom Nordanstigs kommun. Detta är ytterligare ett exempel

på oförmågan att se möjligheter och rikta fokus mot utveckling. Därför tillåter kommunen att Sörfjärdens Camping säljs till en ideell förening för att driva lägerverksamhet.

Tänk om Hassela Sports styrelse kom på idén att sälja anläggningen till en ideell pulkaåkningsförening.

Jag har sagt det tidigare i flera sammanhang – ta in profesionell kompetens som kan detta med utveckling.

Jag säger då det - Naturliga Nordanstig - agerandet är hur naturligt som helst.

Svårt cancersjuka ska ut och söka sig ett heltidsjobb, det är den nya given i Sverige.

Jag är helt övertygad om att lagstiftaren inte har menat att det ska vara så. Problemet uppstår då det finns en mängd dumskallar som tolkar regelverken som bara idioter kan göra.

Börsmäklare är kanske inte dumskallar, i det här avseender är det jag och du.

Mäklaren tar betalt för en tjänst som en schimpans klarar lika bra. Jag tänker på apan Ola för ett antal år sedan. Ola fick 20 pilar och kastade dem på en tidnings börssida. De aktier Ola prickade lyckades lika bra som räknenissens dyra placeringsråd.

Bunta ihop konstkritikerna i samma gäng. Det var en annan släkting till Ola som utrustades med färg och pensel. Släktingen virvlade till några penseldrag på en duk som signerades av en erkänd konstnär. Ett antal konstkritiker höjde verket till skyarna. Kännetecknande för konstkritiker är att de ser sådant som vi normalbegåvade bortser ifrån.

Apropå börsen, den går bra nu. Men vad menas med börsvärde, håll med om att det kan vara svårt att värdera förväntningar, eller?

Som smågrabbar samlade vi på hockeybilder och vissa var värdefullare än andra. Som grabb anklagades jag för att besitta en livlig fantasi bara för att agerandet var lika strategiskt som en börsmäklares.

Det fanns en bild på en hockeymålvakt i Rögle som hette Tom Haugh och fotot var felexponerat. Jag hade samlat på mig några bilder av Haugh och spred följande rykte: Att målisen är död och ligger i själva verket i en likkista och det är därför han ser så konstig ut, samt att det inte finns så många exemplar av – just denna bild – i hela Kiruna. På den tiden var Kiruna världens största stad till ytan.

Jag blev förmögen och affärerna gick jäkligt bra tills någon spred sanningen om att det fanns himla många bilder på Mattilas Sport och de kunde köpas nästan gratis. Allting rasade för mig.

Skrot-Johan i Kiruna var en levande legend och jag var redan då, oerhört imponerad av levande legender. Långt innan tiden som börs/hockeykortsmäklare slog jag sönder mina plåtleksaker med hammaren. Min far blev inte glad över förslaget att grejerna då kunde säljas till Skrot-Johan för utbyte till kontanta medel.

Klasse och jag mobiliserade kvarterets alla grabbar till att ge sig ut på lerduveskytte banan för att skala lös metallen från hagelpatronerna. Arbetet tog en hel dag och vi for iväg till Skrot Johan och inte fick vi många kronor att fördela. Nää, mitt och Klasses förtroende dalade riktigt rejält.

Det finns en historik av misslyckade affärer i de tidiga åren. Min vän Holger Rautio och jag tillverkade lotter och sålde dem genom dörrknackning och vi tjänade mycket pengar.

Misstaget var att vi inte gömde stålarna utan morsan råkade få syn på dem. Med ett brutalt korsförhör framkom sanningen varvid morsan, jag och Holger fick gå tillbaka till varenda en och lämna tillbaks pengarna. Jag och Holger Rautio skämdes i flera veckor när grannskapet undrade hur det gick med affärerna.

Som egenföretagare betraktades vi som suspekta. Enda sättet att tjäna hederliga pengar var nämligen genom att få skit under naglarna och ont i ryggen. Allt annat var suspekt.

En annan grabb från Bolagsområdet var en driven tjuv i väldigt tidig ålder. Han stal kopparkablar från LKAB, skalade plasten och sålde kopparet.

Givetvis tog vi avstånd från denna, med våra ögon sett, grova kriminalitet.

Vi nöjde oss med att enbart vara kreativa och följde inte den kriminella banan.

Nu har jag en idé, men är ändå tveksam till att den är min:

Vi skriver ett avtal med något fängelse i Sibirien, ett outsourcing avtal.

Alla som döms för sitt andra våldsbrott får avtjäna straffet där uppe i kylan ty det blir mycket billigare än i våra egna fängelser. Vi får lediga platser i fängelserna och då flyttar vi dit gamlingar som bor i dåliga äldreboenden i de större städerna. I fängelserna får gamlingarna eget rum, gå på terapi och bygga muskler och dessutom få betalt för det. Dessutom får de mat från ett eget kök.

Därigenom blev de kryare och behövde inte så mycket lugnande medicin. Visserligen skulle det inte vara bra för fonderna men lite får vi ändå offra.

Jag vill vänta till andra våldsbrottet ty dumskallarna måste få en chans att uppvisa en bättre sida av sig själva efter det första straffet.

Vad tror ni att jag tycker att dumskallarna på Försäkringskassan som ber dödssjuka att söka sig ett heltidsjobb ska få göra. Jo, jag tycker att de ska få ett långtidskontrakt till Sibirien som fångvaktare.

Lika barn leka bäst!



Innan jag kommer till det som gläder mig kan jag inte låta bli att raljera över projektfabulerandet.

Jag börjar med det senaste då vi ska terapeuta ungar som mår dåligt med djur och då ska det minsann slås på stort.

Men jag kan lukta till mej vad det egentligen handlar om, vänta bara så ska du få läsa!

Och är du politiker så hoppas jag att du nu tänker efter.

Citat: Att se en utvecklingspotential för ett ökat utbud vid val av aktivering och behandling ….... och en utvecklingsmöjlighet för socialföretagande i Sverige, men även för Gävleborgs Län och för Nordanstigs kommun.

Det här är projektsvenska och ska då vara kryddat med fina ord och garnerat i en allmän lullighet.

Jag känner igen sånt här och det luktar – KorkatNogAttSatsa pengar – och förkortas K.N.A.S

Men för den oinvigde så låter det såååå fiiiint ….. och är du politiker så låt dig inte luras av nån som fabulerar på detta sätt.

Jag tar ett annat K.N.A.S jobb, Nordanstig Världens Plats.

Citat: Att stärka den den europeiska … identiteten i kommunen .. Herre Guu så pretentiöst. En forskarbok skulle presenteras också … där forskare och innovatörer från Nordanstig skulle presenteras.

Sammanfattningen av projektet blev lagom sött, lullig:

Citat:

Vissa företagare har har utnyttjat stöd … min fråga är … beskriv vilka och på vilket sätt?

Samarbetet i styrgruppen har varit givande … och jag undrar vad menas med givande?

Kontakterna med Sundsvall har utvecklats … på vilket sätt och var, undrar jag?

Flera företag har startats … ojoj .. men beskriv hur många då och vilka?

Jag efterlyser alltid svar på: Exakt hur många och på vilket sätt och vad har det lett till - blir tokig på den är kravlösa lulligheten.

Det internationella tjejprojektet i Bergsjö då?

Den där en internationell designer inredde en hel lägenhet, och jag tror att IKEA var med och sponsrade … vad ledde det till …

Jag har svaret: K.N.A.S jobb under projekttiden.

Nu och äntligen har politiker insett att alla ungdomsledare gör en himla massa nytta och bidrar till att färre ungar hamnar kan hamna i Djurunderstödda terapiformer.

Jag hoppas att det inte är politisk populism utan att det utgår ifrån – socioekonomisk strategi – det var plötsligt ett fint ord och jag översätter det:

Se till att ungar med taskiga förutsättningar får sysselsätta sig med vettiga saker bland kloka människor så håller de sig i skinnet och ställer inte till en massa tok för sig själva och andra.

Styrelsen har nu gett en signal som vittnar om gott omdöme och ska ha beröm för det.

Politiker, ta nu fortsättningsvis pengar från K.N.A.S jobben och satsa på de – lokalt producerade grejerna. De lite mer jordnära aktiviteterna och mindre på de storslagna utblickarna som inte leder till särskilt mycket nytta förutom dessa K.N.A.S jobb.

Fortsätt så – det är åtminstone min vision.

Vi är många som kan ge konstruktiva förslag i ämnet – under förutsättning att ni vill samarbeta.

Vi fabulerar inte med orden och det gör inte föreningsrepresentanten i klippet nedan heller trots att han är i det fiiiiina rummet.

Dags att knyta sig, jag ska upp halv sex på morgonen, matcher i Härnösand.

Sitter på en föreläsning där en kvasiintellektuell kvinna i blåfärgade glasögon, klädd i någon slags blus samt plisserad mörkgrönmönstrad kjol.

Carpe Diem …. Att leva i nuet är budskapet och fånga dagen som den kommer är mottot när väckarklockan plötsligt ringer. Jag sätter mig upp på sängkanten och klockan visar 05.50 och inser att jag har drömt.

Den överviktiga katten som påminner om ett bowlingklot glor på mig.

- Ge mig mjukmat kan jag läsa av kattens blick.
- Aldrig i livet svarar jag och går ner för trapporna med klotet efter mig, jag

  ställer katten vid dörren, öppnar den och ger honom en spark i arslet:
- Ut och jaga din egen mat och få lite motion samtidigt.

Den andra katten ligger på soffan glor på mig med en godmodig blick och jag tolkar det som ett diskret stöd i mitt förfarande med klotet.

Därefter knallar jag till förugnen och fyller den med ved och jag bränner mig på insidan av underarmen det svider till och luktar bränd gubbe. Vidbränd med inte utbränd.

Snart är jordvärmen installerad och då blir det tid över till annat.

Ungarna har beställt förväckning 06.15, de vill ha det så för att kunna ligga och dra sig i en halvtimma till ordinarie väckning 06.45

Får i mig filmjölkstallriken och avslutar med kaffet.

Så här dags har övriga familjen parkerat sig i vardagsrummet då jag kör i gång tandborsten och höjer volymen för att höra TV nyheterna. Övriga familjen protesterar med de kanske har upptäckt att jag är en vanemänniska som inte ändrar rutinerna. De har ingen förståelse hur det är att lida av en lindrig bullerskada och att lyssna till nyheterna med motorborsten i käften.

Tonåringen sminkar sig och jag kan inte låta bli att fälla en sötsur kommentar kring fjolligheten och ögonen lyser svarta till svar. Kul att inleda dan med, åtminstone, lite jävulskap.

Kommer in till Hudiksvall kvart i åtta.

Behandlar och undersöker fyra patienter mellan 08.00-09.45 Jag trivs med mitt jobb. De flesta har slitit ont med sina ryggar, knän och höfter. Det känns bra om jag kan lindra tillvaron för några.

Patienterna är mina arbetsgivare, det är deras skattemedel som finansierar en stor del av min verksamhet. Detta synsätt fick jag lära mig av min mentor Jern Hamberg.

Går igenom e-posten, kallas till möte den 3/12 16.15 med företagshälsovård, ett annat den 8/12 senare på eftermiddag. Därefter en kafferast till 10.00, hinner att skriva ett halvt utkast till Konkurrensverket och Landstinget.

Ytterligare undersökningar och behandlingar. Måste få iväg ett meddelande till läkaren en patient hade symtom som kanske inte kom från ryggen.  Jag vill få det dubbelkollat.

Ringer Sundsvall och konfererar snabbt om kvällens handbollsträning, jag vill vara förberedd.
Svarar snabbt på några SMS från spelarna, några vill ha skjuts.

Behandlar några patienter till, de flesta är över 65. Någon är tonåring och har blivit hänvisad till behandling från skolsköterska där bäckenet har - knyckts till. Känner en stress, jag måste ta tag i detta. Tjejerna som utsätts för sådana behandlingar kan drabbas av foglossningar när de blir äldre.

Två av kunderna behandlade jag för 18 respektiva 20 år sedan, tiden går inser vi och bäst före datum är passerat. Den infinner sig vid 27 år och några månader.

Receptionen undrar om de ska kalla in patienter till Julafton kl 15.00
Det var ett skämt förstås, jag ville bara testa deras vaksamhet.

Lunch och tupplur, får jag inte sova en kvart så är det svårt att överleva eftermiddagarna.

Ytterligare behandlingar och undersökningar, jag tycker om att arbeta kliniskt och är därigenom lyckligt lottad. Mina nerver skulle inte klara utav att sitta på möten och därigenom skulle jag förpesta mötesklimatet.

Dagen närmar sig 15.30 och jag lägger upp träning för en man som har drabbats av en stroke.

Halvfem hoppar jag i bilen och åker till Gnarp - en kopp kaffe - plockar upp spelare och åker till Sundsvall. Vi tränar från halv sju till klockan åtta. Går igenom lite försvarsarbete med Gnarps och Sundsvalls spelarna.

Därefter ett snabbt möte med deras tränare för tjejerna födda -00. De vill ha med oss till Kopparcupen i Falun.

Okej, säger jag - ska bara kolla med föräldrarna hur de resonerar kring saken.

Därefter ett möte med handbollssektionen, de vill stämma utav hur samarbetet fungerar och jag är enbart positiv.

Spelarna är irriterade, de vill hem och vi åker till Gnarp igen. På hemresan vill de att jag ska förklara varför Afrika är fattigt. De får mig att tänka till och det känns uppfriskande. Jag berättar att 26.000 barn yngre än fem år dör varje dygn av saker som vi är sjuka utav under en vecka här hemma.

Några av spelarna hade ont i halsen men de ville ändå följa med för att inte missa teoretiska detaljer i träningen. Jag gillar inställningen. När de blir äldre och söker jobb så lämnar jag gärna mycket positiva referenser och det är gott gry i ungdomarna. Och så fick de min syn på de globala orättvisorna.

Jag är hemma strax före 22.00

Öppnar datorn och avslutar brevet till Konkurrensverket och Landstiget som jag gjorde halvfärdigt tidigare på dan.

Fikar och nu sitter jag här en stund.

Inser att den där kvasiintellektuella kvinnan menade att dagen ska fångas. Jag funderar på vart dagen egentligen flydde.

Jag klagar inte, tycker om att arbeta och har därigenom haft en bra dag.

Ibland stannar jag till och undrar hur hälsosamt det är men just idag tog jag mig inte tid att känna efter.

Å andra sidan - hur fan skulle det se ut om jag blev upptagen av att fånga alla flyende dagar, då blev ingenting gjort.

Å tredje sidan, den dan vi står i farstun hos Sankte Per så har vi ändå förfärligt mycket ogjort.

Vi är några vuxna och ett gäng tjejer i tidiga tonåren försöker att strukturera upp ett 25-tal ungar i åtta och ett halvårs åldern där majoriteten är grabbar. Vi försöker att kanalisera energin genom att få ungarna att kasta bollen i ett mål. Därutav namnet handboll för er som inte är sportnördar.

Nu för tiden är ungarna rätt så fjolliga när jag jämför hur det var för cirkus 45 år sedan. I Kiruna hade vi en otrolig kreativitet när vi var i de åldrarna:

Stan var uppdelad i två skikt: Gruvarbetarkvarteren och de motsvarande för LKABS:S tjänstemän. Efter trettondagen kastade alla familjer ut julgranarna - bildligt talat direkt ut från vardagsrums fönstret. Detta var tillika startskottet för det årliga inbördeskriget.

Kvartersungarna började att samla in granar och den som hade största brasan till Valborgsmässoafton blev krigets segerherrar. Vi gruvarbetarungar bodde i Bolagsområdet och tjänstemannabarnen bodde i angränsande kvarter på andra sidan av Hjalmar Lundbohmsvägen.
Den stora utmaningen var att ge sig in i deras kvarter och stjäla granar vilket inte var helt riskfritt. Det krävdes mod och smarthet för att inte bli fångad i ett bakhåll.

De äldre sköt med luftgevär och det var en slags trofé att kunna uppvisa en skottskada i form av en rund liten rodnad på hudkostymen med ett litet kulhål igenom de tjocka vinterkallingarna eller täckjackan.

Det fanns dock en slags hederlig ordning bland de äldre grabbarna - enda lovliga bytet var just grabbar i samma ålder och utrustad med luftgevär. Och det var helt otänkbart att en äldre IFK:are spöade upp en liten AIF:are och vice versa. Gjorde du det så blev du nästan lynchad av de egna.

Vi gick i skola på lördagar och det var ofta dagen för de heroiska dumskallarna. Vi gruvarbetarungar tillhörde Kiruna AIF (arbetarnas idrotts förening) och gick på Bolagsskolan. De andra pluggade på Triangelskolan och tillhörde IFK Kiruna.

Dumskallarnas ceremoni bestod av att jag som AIF:are på lunchtid tordes gå igenom Triangelskolan med en jacka prydd med AIF:s klubbemblem. Därmed utsatte du dig för risken att få stryk.

Allt detta behöver inte, de små handbollslirarna känna till, för då undermineras våra försök till disciplin i grupperna. Utvecklingen går framåt tycker tonårstjejerna - det blir lugnare för varje träningspass. Tjejerna gillar nog mitt synsätt; - att det är lättare för ungarna att dansa i ett mörkt rum om de vet var möblerna står. Tack och lov så känner tjejerna heller inte till hur min egen karriär var i motsvarande ålder, trots att jag är konfirmerad.

Samtidigt tycker jag att killarna är lite fjolliga och det finns anledning till det:

De börjar i förskolan och är, mestadels, omgivna av kvinnliga förskolelärare med utbildning i genuspedagogik. Ta bara namnen på avdelningarna: Vitsippan, Törnrosan, Nyponet och Gud vet vad.

Har du nånsin hört talas om en avdelning som heter: Kalachnikov, AK 4:an eller Blå Traktorn.

Nu börjar jag givetvis fundera på om jag, överhuvudtaget, har något vettigt budskap att komma med.

Men tänk om Vilgot, Julia, Algot, Sissela, Gösta, Hanna och allt vad de nu heter inledde ett inbördeskrig - som vi gjorde i Kiruna. Jag undrar hur reaktionerna blev bland de vuxna.  Det skulle skrivas spaltmetrar i ST och HT och måhända att det var berättigat, vad vet jag.

Nu funderar jag på om jag ska indoktrinera ungarna till att starta kravaller och inleda ett milt inbördeskrig. Inte mot varandra men måhända mot etablissemanget.

Är den några som skulle behöva en käftsmäll eller bli lindrig skottskadade så är det vi vuxna.

Okej - jag tål att du som läsare nu betraktar mig som galen men tänk då på följande:

Är vi schyssta mot kommande generationer?

Här möjliggör vi vuxna att våra skattepengar rinner iväg på olika skitsaker i kommunen. Det satsas miljonbelopp på projekt utan krav på uppvisande av nyttoeffekter. Flera miljoner har satsats på turismprojekt där utvärderingarna har kapat satsningarna jämnt med fotknölarna. EU-medel har landat otrevligt nära anhöriga till vissa tjänstemän.
Nu ska även ungdomsverksamheterna prioriteras till Bergsjö och vi andra får sköta oss själva.

Tänk efter nu - är det ändå inte rättfärdigt att jag uppmuntrar kidsen  till att börja agera och ifrågasätta oss vuxna och vad vi möjliggör.
Det som ungarna behöver för att hävda sig framledes stavas till KUNSKAP. Jag och du tillåter att deras rätt till detta undermineras och nu börjar de tillhöra bottenskrapet jämfört med genomsnittet i landet.

De kommer till gymnasieskolorna och har blivit ditlurade med godkända betyg. Efter första repetitionerna kommer de att sitta där med ett stukat självförtroende.

Och vad gör vi?

Ja, vi sitter och visioner om hur vi vill ha det om 10 år - när det är nu det händer!

Den gångna helgen satt jag i fängelse i Falun. Vi bodde på vandrarhemmet i det nedlagda fängelset och jag funderade på hur fångarna hade det för 100 år sedan. Några ungdomar lyckades jag skrämma genom påhittade skrönor om vandrande vålnader nattetid i korridorerna.

De är minsann lättskrämda dagens tonårs tjejer - men det gäller att härdas - det är min filosofi.