Det är viktigt med nya intryck – en tidigare chef uttryckte sig att tankeskärpan blir trubbig om vi inte utsätts för premiärer i livet, jag undrade vad han menade med premiärer.

Jern frågade om jag kom ihåg min första dag i skolan?

-Javisst, svarade jag.

Kommer du ihåg den 42:a skoldan?

-Nej, det gör jag inte.

Kommer du ihåg första gången du körde bil med ditt nya körkortet?

-Solklart

Minns du den fjärde gången du körde bil?

-Nej

Kommer du ihåg känslan och doften när du öppnade dörren till din första lägenhet?

-Yapp, det gör jag.

Och så där lät det.

Jag avundas ungarna på ett sätt:

En beskriver hur det var på en musikfestival i Tjeckien, massor av öl och dåligt med duschar. Och mest förvånande var att killarna inte slog varandra på käften.

Jag kommer också ihåg Tärendöholmen uppe i Tornedalen 1971, men då slog killarna varandra på käften

Den andra får nya intryck från Korsika och funderar på att dra vidare till Alperna efter sommarsäsongen.

Jag minns, mycket väl, sista arbetsdan på LKAB i jan 1978 innan jag drog iväg till Uppsala. För mig var det en lång resa.

Den tredje snackar omkull Ryanair nånstans i England, ett tåg som missas för att en järnvägsstation tar eld efter att ha träffats av blixten. Jag har minsann suttit i buss mellan Kiruna och Vardö uppe i nord Norge.

En fjärding som pendlar mellan Jättholmarna, Jättendal och Ponderosa.

Den femte är lycklig då hon är på sitt första ridläger i Knoppe. Sovsäcken, tandborsten och handduken är packad.

Men jag då, vad får jag för intryck? Jag läser nån bok när jag har semester, tidningarna plöjer jag igenom. Nej, det känns som att jag skulle behöva utsätta mig för nya premiärer.

Och förresten du som läser det här – ställ dig följande fråga:

När tänkte du din senaste tanke – som du aldrig tidigare har tänkt. Det är också en form av premiär.

Nej, det känns som att jag borde hitta på några premiärer eller söka upp sådana.

Jag har börjat fundera lite oftare på varför jag bloggar. Det måste ju finnas ett underliggande behov av att exponera någonting, kanske viljan av att försöka påverka något. Men i värsta fall så kan det vara något så trivialt som att visa att jag finns till.

En sak är då säker, alla som bloggar vill förmedla någonting. Tycka till och ha åsikter – det är givetvis lovvärt och tjusigt.

Men den här bloggcentralenen ger mig – med få undantag – inga premiärer. Tvärtom det är mest samma ältande med ytterst begränsad variation i innehållet.

Nej, det är lika inspirerande som att glo på vit målarfärg som torkar. Kan det inte komma in några fler som drar igång lite rajtan-tajtan. Jag skulle gärna se en rebellisk tant med massor av livserfarenhet och åsikter att dela med sig.

Det här om vardagens betraktelser börjar bli tämligen enahanda och trist.

Men jag tycker att det är gulligt med Gnarschpsengelska.

De e ändå so fucking booooooring trist....=( =( =( …... yö name it, år sooo..

I löve this text xD sorry for min stavning, he he he hö hö... xD xD...

I natt besannades min stora dröm – men lyckligtvis bara i  min dröm.

Jag fick nämligen ett konsultuppdrag för den kommunala näringslivsutvecklingens fromma. Äntligen hade nån fattat att utvecklingen måste vara flexibel och drivas aktivt. Det funkar inte så bra att ägna sig åt långbänksvisionerande över tio år, det var den nya insikten.

Sagt och gjort, vi drev igenom följande åtgärdsplaner under en odemokratiskt kort tid:

Kommunalskatten sänktes till 10 procent för de med årsinkomster över 12 miljoner. Incitamentet var att 12-taggarnas religion är att betala så lite skatt som möjligt.

Strategin blev en sk. femetta då landets mest snikna överklass flyttade hit. Stimulansåtgärden fick kommunens ekonomiansvariga att bada i pengar.

Tolvtaggarna köpte upp merparten av de lediga fastigheterna i Nordanstig.

Någon kom även på idén att instifta ett pris, nämligen: Årets fastighetsförbättrare.

Effekten blev att det uppstod ett race bland 12-taggarna ty alla ville ha trofén. Tävlingen gav upphov till en kollosal efterfrågan av hantverkare och dessutom bidrog allt detta till att ett nytt byggvaruhus uppfördes intill E4:an.

Ingen av dem vann för det gjorde nämligen Innergårn i Grängsjö. De hade inte byggt någon helikopterplatta på tomten och någon begåvad i juryn uttryckte de förlösande orden att; -vi måste värna om det genuina i vår lilla kommun.

Ett annat genidrag var att det bildades en fond där medel avsattes för att stimulera ungarna till att plugga. Varenda kille som gick ut nian med +200 poäng fick välja mellan en fyrhjulig motorcykel och en scooter och tjejerna fick ett internationellt ticket-set för att resa ut och vidga sina vyer.

Förbehållet var dock att de skulle genomgå kursen: Gör Dig själv – var Dig själv samt att de aldrig mer skulle besöka eller plagiera LolitaBellas ytligt vardagligt meningslösa betraktelser.

Effekten blev över förväntan och Skolverket pekade på Nordanstig som framtidens kunskapscenter.

Givetvis så hade vi även ett bedrägligt uppsåt. Vi övertalade några fotochickistiska tjejer med färgat hår, bombastiska byster samt putande läppar att ställa upp med sina excentriska attribut.

De fotograferades och vi hyrde in en spökskrivare med beteendevetenskaplig kunskap. Skrivaren lyckades lura 70 procent av landets ungdomar att besöka sajten. Spöket fick inte skriva alltför begåvat och innehållet fick vara mer ytligt än djupt. Stavfel och grammatiska fel var legalt.

Den stora sensationen var att spökskrivaren lyckades med konststycket att skapa ett stort intresse där hon även beskrev sina dagliga tarmtömningar. Där angavs såväl konsistens som mängd med tillhörade dagliga fotografier för att framhäva nyanserna av den vardagliga skiten.

Ämnet fick kultstatus och landets alla LolitaBellor plagierade konceptet – och ingen använde, någonsin, uttrycket SKITBLOGG.

På detta sätt skapades en ny företagsamhet – ty ibland är det tillåtet att slå mynt av det tveksamt innehållsrika.

Leastadianismen fick sitt fotfäste i Gnarp. En rekryteringskampanj i Karesuando blev framgångsrik vilket bidrog till en ökad inflyttning från landets norra regioner.

Någon hade insett att det var rätt målgrupp för inhämtande av statliga medel.

Familjeplanering är nämligen inte Laestadianismens starkaste gren. Preventiva skydd, i alla dess former, betraktas som en synd ty varje nytt barn är Guds gåva.

Fyra dygn per år planerades det för, strypt elförsörjning, och i maskopi med handeln tog kondomerna slut just de dygnen.

Som ni förstår så stegrades nativiteten i Nordanstig med toppar fyra gånger årligen.

Wahlmans tyger fick en ökad omsättning då kvinnorna själva sydde sina långa kjolar och varje annan form av estetisk utsmyckning betraktades som synd. Försäljningen av gardintyger minskade dock då gardiner benämns som – Djävulens kjolar.

Det uppstod vissa spänningar då KD arrangerade sina kvinnoestetiska arrangemang i Gnarpsviljan. Detta ansågs som ogudaktigt och angränsade till det perversa av de nyinflyttade.

De Laestadianism männen var dock inte mer än män. Detta uppmärksammades när olycksfallsstatistiken visade att cykelolyckorna ökade för, inflyttade, äldre medelålders män efter Bergevägen. Ty de var helt ovana att se så många kvinnor i figursydda kläder med sensuell makeup vid högmässotid.

Utvärderingen visade att skatteintäkterna, inflyttningen och studieresultaten samt att IT-företagsamheten ökade.

Merparten av landets kommuner, trossamfund, politiska partier, universitetsfakulteter och landets LolitaBellor önskade att ta del av det nya framångskonceptet.

Barriärerna mellan det mer fåfänga samfundet och det asketiska löstes upp alltmer med en ökad tolerans och förståelse. Nativiteten ökade ytterligare och det älskades och sjöngs i varje buske.

En stor mängd nya konstellationer kunde iakttas när det dansades, vilt och glatt, framför scenen i samband med MidSwede Nats.

En vältalig inflyttad Buddist från Tibet hade skapat ytterligare ett samfund som utgick ifrån människans godhet och mindre från dess dubbelmoralistiska attribut.

Tolerans blev det mest använda ordet i Nordanstig – toleransens kommun blev ett begrepp i Sverige.

Bastulokalerna i Gällsta och Gränsfors blev populära utflycktsmål bland adeln i den Skandinaviska gay-kulturen.

Under hela processen skapades även en nytt icke partipolitiskt synsätt.

Ett parti såg till att saker och ting genomfördes. Den andra bidrog inte med så mycket men iakttog förloppet med intresse. Det tredje undrade vad det var som hade hänt – när allt det redan hade förändrats.

Och om nån jävel inte kände utav kreativitetens stormande vindar så utgick utropet från de nylurade och frälstes minareter – lägg dig på spikmattan så löses alla problem.

Halleluja och tamefan så de svängde.

I Jukkasjärvi finns det ett berg som heter Puimunen som jag har en speciell relation till.

Från toppen kan man se hur Torneälven klyver den mäktiga dalgången i sitt flöde ner mot havet. Om vintern bryts råvarorna till Icehotel från samma älv där bottensedimentet skapar isens unika blågrönklara lyster.

Det finns även en löprunda kring berget på dryga milen och den sista kvartens löpning är det en grym och konstant uppförsbacke.

För ett antal år sedan matchade jag tiderna mot föregående års. Det har jag slutat med och numera är enda målsättningen att orka ta mig runt banan med ett anständigt löpsteg.

Ni som har tävlingsidrottat förstår den här speciella beskrivningen av trötthetskänslan:

Den när musklerna börjar att domna utav nerifrån och uppåt samtidigt som huden knottrar sig. Lungorna och hjärtat arbetar maximalt och tunnelseendet inträder. Det ger den härliga känslan av att hjärnan bestämmer över kroppens trötthetssignaler, musklerna och hjärtat skriker om att du ska ge upp. Men viljan övervinner signalerna och du fortsätter att kämpa dig framåt.

Den här känslan lyckas jag mobilisera en gång per år. I det avseendet avundas jag troende människor som – förmodligen – upplever stadiet i sin sk. likotous varje söndag.

I förrgår slogs jag av tanken att detta kanske, ändå är, en form av sk. gubbomani. Översatt till svenska så blir det – gubbe med mani - och därigenom föga glamoröst.

Jag har ett särskilt minne av gubbar med mani. Det här utspelades på Bollnäs sjukhus i början av -80 talet. Bakgrunden var att jag blev ordinerad en cystoskopiundersökning. I praktiken innebär det att doktorn kör upp ett instrument genom urinröret och hela vägen till urinblåsan.

Jag låg i en säng som rullades in i ett stort undersökningsrum och var, av förståeliga skäl, livrädd inför denna föga osensuella undersökning. Där låg åtta gubbar före mig och samtliga var betydligt äldre och utredningerna hade blivit vardagsmat för dem.

En av gubbarna lyfte upp huvudet från kudden och frågade mig med en myndig stämma:

-Är det första gången för dig?

-Ja, svarade jag med en darrning på rösten.

När det uppdagades att jag skulle förlora min - cystoskopiska svendom - tog det hus i helvete bland gubbjävlarna.

Den ena historien var värre än den andra och ett par av gubbarna gav målande beskrivningar av det som nu väntade mig.

Orsaken till undersökningen var att jag hade pinkat stora mängder blod samma morgon varvid, förståndiga, individer i min omgivningning hade transporterat mig till sjukhuset.

Kvällen innan hade jag varit ut på en träningsrunda med K-G Nissén, Tomas Ottosson och Kent Nordlöf. KG sprang i A-landslaget på 800 och 1500 meter och deltog i EM i Athén. Tomas var bland de 90 bästa på Vasaloppet och äldre bror till den mer kända skidåkaren Jan Ottosson. Nordlöf var hockeymålvakt i Bollnäs och vi som kan idrott känner till att målvakter har ett speciellt psyke.

Rundan var på 18 kilometer och jag tog i för hårt, så till den milda grad att några blodkärl i njurarna brast. Därutav blodpinkandet med påföljande cystoskopi.

Jag lyckades i vart fall hänga med KG och Tomas..........skämtade jag med överläkaren.

Utifrån doktorns ansiktsuttryck förstod jag att vi inte hade samma slags humor.

-Nästa gång brister ett av dina blodkärl – HÄR! Uttryckte sig överläkaren och

 riktade sitt pekfinger mot min panna. MEN DET FATTAR VÄL INTE DU!?

Givetvis försöker jag att analysera bakgrundsmekanismerna till denna årligen återkommande och riskfyllda semesterritual. Känslan är den samma som när jag simmar ut på farligt djupt vatten – funkar inte min fysiologi så drunknar jag.

Senare i höst planerar vi för att hälsa på en av döttrarna som jobbar i Korsika. Nedanför Citadellet i Calvi finns en hög klippa där man kan dyka ner i havet. När vi var där 1982 så tordes jag inte dyka från klippan. För tio år sedan avstod jag, då var jag skendräktig för att hustrun väntade den senast födda dottern.

Om vi kommer dit så tänker jag dyka från klippan.....

Och vad är anledningen till den här barnsliga och befängda driften?

Bästa svaret kan nog ges genom följande skildring:

I Kebnekaise finns en topp som bergsklättrare brukar bestiga och därigenom tror de sig ha uppnått en speciell status.

De här männen – från överklassen – kommer till Ladjojaurestugan vid Kebne efter en klättring. Där i stugan sitter Henko som finner ett nöje i att iaktta turisterna och klättrarna när de kommer till stugan i sina påkostade klätterutrustningar.

En av klättrarna stegar fram till Henko och sträcker ut sin hand mot Tolpagorme toppen och utbrister med ett drygt leende över läpparna:

-Nu har viiiii  bestigit – den där toppen – och du som har bott här  h e l a 

 ditt  liv har väl också bestigit toppen många gånger.....!?

Henrik iakttar klättraren: Från de påkostade Gortex kängorna, över de figursydda vatten- och vindtäta orange färgade byxorna, den speciella vattenflaskan upphängd i den svindyra svångremmen. Vidare över den exklusiva bomullsskjortan i en vattenbeständig impregnering och slutligen till den speciella hatten med det Chicago-inspirerade brättet.

Därefter tar Henko till orda och svarar:

-Jo, jag har bott här hela mitt liv, men inte fan har jag haft något ärende

 dit.

Därefter vänder han ryggen emot klättraren och släpper en tydligt ljudlig fjärt...... punkt slut....

Det enda jag vet är att styrkan kommer från mig och inte från någon annan. Kanske är det svaret på den tillfredsställande upplevelsen ..... eller ... 

Den känslan är kanske de troendes upplevelse, med skillnaden att de har en ställföreträdande som ger dem styrkan.

I min föreställningsvärld är det jag som verkställer styrkeskapandet, tror jag.

Tanken slog mig ikväll att jag nog är vårdslös med ungarna. Jag får dåligt samvete när de flesta av åtta-åringens kompisars farsor har riggat upp ett skyddsnät kring studsmattan, utom jag.

Det är rätt vanligt med armbrott när kidsen landar på backen utanför studsmattan.

För ett par så sen utspelade sig följande:

Jag hade kommit hem från jobbet och satt framför TV:n och zappade med fjärrkontrollen när minstingen rusar in – pekar på sin blåa underarm och hulkar:

-Pappa, jag har...*snyft*....studsmattan.....*snyft*......slag
it mig.....de gör ont.....

Jag blev hysteriskt handlingskraftig och formligen röt ut en order till min hustru att skyndsamt åka in till sjukhuset för att minstingen har brutit underarmen. Sagt och gjort, hon åker in med medföljande trösterska i form av äldre syster.

Lika hysteriskt snabbt får jag kontakt med akutmottagningen och förbereder dem på största möjliga effektivitet.

De får veta att en liten dotter är på inkommande. Givetvis ger jag direktiv om vad som bör göras och påminner sköterskan om att inte bortse ifrån att hon kan ha drabbats av ett flertal andra svåra frakturer.

Bakgrunden till min misstänksamhet bottnar sig i en annan episod som utspelade sig hösten 1989 då vi förlöste vår äldsta dotter i bilen på E4:an vid Jättendal. När vi kom in med den nyförlöste till akutmottagningen så blev jag inte insläppt förrän jag hade förklarat sakernas tillstånd. Förmodligen trodde sköterskan att jag var en påtänd heroinist och inte en excalterad pappa med en nyförlöst hustru med dotter i bilen.

Nåväl, hustrun, trösterskan och ungen med de svåra frakturerna intar akutmottagningen och doktorn börjar att undersöka den lilla.

De två medföljande börjar inse att något inte stämmer då den svårt skadade patienten inte har särskilt ont utan finner ett nöje i att vara i händelsernas centrum. Förvisso är armen oerhört blåfärgad men rörligheten är helt perfekt och klagosången har upphört.

Den, för mig, hemska sanningen avslöjas:

Ungen har varit i skogen och ätit blåbär, halvliggandes på en tuva. Därefter har hon äntrat studsmattan och ramlat, men inte ner på marken. Det var inte värre än att hon fallit och slagit underarmen mot studsmattans ram.

Genom mitt jobb så hade jag vid ett antal tillfällen lyckats i min diagnostik.

Jag höll en god min när en i personalen ringde upp mig och uttryckte sig så här:

-Bengt, du har fått ett smeknamn....

-Vadå, undrade jag.....?

-BLÅBÄRSDIAGNOSTIKERN !!!!!!!!

En grej till som jag läste i dagens ST:

En man som hade avvikit från ett behandlingshem blev inlåst i 17 timmar. Polismyndigheten anser, med rätta, att agerandet är helt oacceptabelt och ärendet ska utredas snabbt.

I den trovärdiga radiokanalen P1 berättas om Lisa 12 som låstes in på en Statlig behandlingsinrättning i nästan ett helt dygn.

Agerandet kan ha varit nödvändigt låter den berörda myndigheten meddela.

Men skit i det......jag funderar på att bli en ansvarsfullare farsa och skaffa grejer till studsmattan.....

Åhhh Guu........nu jag kommer på mig att jag – i vanlig ordning - riktar fokus på oväsentligheter.

Jag borde börja på fundera på vilken OUTFIT jag ska införskaffa till helgens cruising.

I början av veckan grunnade jag på assessoarer för män. Från vänster överst: APC-halsband från Nitty Gritty, hösten 2005. David & Martins armband för Acne, våren 2006. William Cheshire, ring och halsband från Nitty Gritty, hösten 2005. Ett par brogues sätter den rätta eleganta touchen på höstgarderoben. Church‘s, hösten 2005.

 (enl bilden)

Men ikväll tog jag beslutet att inte vara så fjollig och bestämde mig för en äkta Kiruna Grabbs outfit.... gigget är från Kiruna Festivalen!

(kolla in länken nederst)

Många gånger har jag blivit ombedd att dokumentera hur det gick till när Gällsta IK fick hjälp av NHL i samband med utvecklandet av Ishallen i Gällsta.

Det var Mats Andersson i Bäling som tipsade mig om att läsa en artikel om fonden Goals & Dreams.

Hösten 1999 kontaktade jag organisationen i Toronto. De var vänliga och förstående men känslan blev att möjligheterna att få stöd var obefintliga.

Tiden gick och slutligen slog mig tanken att jag borde kontakta Börje Salming. Backlegenden är ett stort och aktat namn i Toronto. Börje är också född och uppvuxen i Kiruna och jag beskrev att våra förhållanden i Gällsta var sämre än i Kiruna på det tidiga -60 talet.

Vi fick iväg ett brev där Börje rekommenderade kanadensarna att värdera det vi beskrev. De fick veta att klubben verkligen tillhörde gräsrötterna inom hockeyn.

Kanadensarna undrade om Mr Salming satt i Gällsta IK:s styrelse eller om han tränade något av lagen i klubben. Och så var ju inte fallet.

Däremot beskrev jag att vi är fostrade enligt: ”Spirit of The Land of the Midnight Sun”.

De blev imponerade när jag vidareutvecklade innebörden av denna spirit:

Det förhåller sig på så vis, att när en Kirunabo befinner sig i nöd så ska man hjälpa varandra. Och nu försöker The King of Toronto hjälpa mig som tillhör hockeyns gräsrötter.

En märklig procedur inleddes. Handläggaren Devin Smith i Toronto var vänlig men ytterst krävande. Jag fick redovisa allt om klubben och i minsta detalj. När jag trodde att allt var redovisat så kom det, hela tiden, nya krav.

Det var en tröttande period men jag utgick ifrån att hela proceduren var en slags utnötnings taktik för att testa hur uthålliga vi var. Efter detta sk. manglande var jag övertygad att det enda som nu fattades var att de även ville ha jordprover från Gällsta.

Så här långt hade jag arbetat i det tysta, bara för att inte skapa några förhoppningar.

Efter semesterledigheten 2000 återupptogs kontakterna och nu vill de träffa mig personligen. NHL har en egen TV-kanal som skulle till Örnsköldsvik där de skulle göra ett program om stadens hockeystjärnor. Och när de ändå var där så vill de lyssna till mina önskemål.

Nu kunde jag inte hålla tyst längre utan beskrev läget i Gällsta IK:s stab.

Jag är inte helt övertygad om att de betraktade mig som varandes i mina sinnes fulla närvaro när jag berättade att vi måste åka till Örnsköldsvik för att beskriva projektet - för potentater från Kanada.

Kalle Hellstrand följde med mig och vi fick tid att berätta om klubbens visioner. När Smith, därefter, tog till orda var jag på väg att sjunka genom golvet. Han inledde med följande med följande:

Bengt, jag får be om ursäkt för att vi har varit så hårt granskande men anledningen är följande:

 Om Ni skulle bli först utanför Nordamerika att beviljas pengar för anläggningen så kommer det att stå många andra på tur. Er kan vi lita på men har testat en granskningsmodell som måste fungera mot länder öster om er som har en annan affärskultur.....

Orden ringde i mina öron; -först utanför Nordamerika ….... Jag tittade på Kalle och tänkte:

Gällsta utanför Gnarp,,,,först utanför Nordamerika,,,,hör du vad han säger.

Natten mot den 26 oktober 2000 skulle Smith meddela mig om hur beslutet skulle bli. Han talade om när de gick in på mötet och skulle ringa upp mig direkt efteråt.

Vi gratulerades till framgången och fick 522.000 kronor och blev den första klubben utanför Nordamerika att beviljas medel från fonden Goals & Dreams för byggandet av en ishall.

Vi var överlyckliga allihopa och det kändes overkligt. Och overkligare blev det när Devin Smith meddelade att de gärna ville vara med på invigningen i Gällsta då de ändå var i Stockholm tillsammans med Colorado Avalanche.

Mitt bestående minne av invigningen var när Janne Silén, ståndsmässigt, körde oss fram till hallens ingång. Där stod alla ungdomsspelare med klubbdräkterna på sig och bildade en portal med hockeyklubborna från kortsida till kortsida.

Devin Smith såg min tårögda blick och jag anade detsamma hos honom. I det ögonblicket var känslorna starka när vi gick igenom portalen. När vi sedan lyssnade till den svenska och kanadensiska nationalsången framförd av Per Wetter så kändes det som att det vibrerade av känslor i hallen.

Veckan senare inbjöds vår stab till Globen för att se på Colorados match. Det var den kanandensiska organisationens sätt att visa sin uppskattning.

Börje Salming var den förste som ringde upp mig och gratulerade. Börje skänkte en litografi till Gällsta IK. Alla spelare som är invalda i Hall of Fame föräras med en oljemålning som trycks i ett begränsat antal.

Vi fick göra vad vi vill med den, exempelvis att sälja den då det finns ett samlarvärde i litografin – ffa i Kanada.

Jag talade om att den inte skulle säljas utan alltid ha en hedersplats i Gällsta, och ingen annanstans. Och där finns den än.

Det var många duktiga människor som samarbetade och drog åt samma håll och jag uppskattar att jag fick vara en av dem.

Gällsta IK:s eldsjälar skulle föräras med ett särskilt pris för varje säsong som de får ekonomin att gå runt.

läs mer: http://www.nhlpa.com/GoalsAndDreams/ProgramDetails.asp?ID=34

http://wwwc.aftonbladet.se/sport/0010/27/gnarp.html

När jag skriver det här ägnar jag en särskild tanke åt Bill Granell. Hedras ni som hedras bör.

Igår inleddes ett märkligt drama.

På gårdsplanen nedanför den stora björken hittar jag en skatunge som inte kan flyga och på avstånd hör jag mammans kraxande. Jag sätter mig på behörigt avstånd och funderar på vad jag ska göra för att rädda livet på den lille.

I huset har vi två katter, den ene har bara flyttat in hos oss och är oerhört dum och obegåvad och lider förmodligen av en bokstavsdiagnos. Ibland när jag tomglor har en av döttrarna sagt att: Nu har pappa en likadan blick som Sambo. Sådana uttryck tar jag med jämnmod och blir inte upprörd då jag tycker att barn inte behöver vara alltför diskreta i sina åsikter om föräldrarna. Det gäller att vara auktoritär i rätt situationer, tänker jag.

Den andre katten är oerhört företagsam, smart och väldigt social. Dessvärre så är han dessutom en raffinerad mördarmaskin. Katten är så intelligent att han, då och då, sitter på fönsterbrädan och kastar sig raklång ut i luften och dräper fåglar. Han har listat ut att hopphöjden då blir mer fågelanpassad och framgångarna har inte uteblivit.

Jag är övertygad om att den katten, om han kunde tala, direkt skulle kvalificera sig att syssla med utvecklingsfrågor i Nordanstig, även om jag tror att kommunen ibland flyger rätt så lågt.

Nåväl, jag sitter där och är medveten om att skatans överlevnad nu hänger på en mycket skör tråd. Den dummare av katterna kommer fram till skatungen och nosar på den men blir rädd när den lille kraxar till ilsket och hugger mot nosen. I vanlig ordning så fattar katten ingenting.

Snart nog så upptäcker mördarmaskinen att det finns en fågel att äta och kalabaliken utbryter. En dotter lyckas att fånga skatungen medan jag och den mindre, heroiskt, jagar bort mördaren. Till slut fångar vi katteländet och låser in honom i huset. Därifrån lyckas han ändå smita och vi får upprepa proceduren.

Vår granne har fått besök ifrån Polen. Visserligen kan jag inte polska men på deras kroppspråk så misstänker jag att de tycker att svensken nog är rätt så märklig när de iaktar våra förehavanden.

De tycker nog att detta som nu utspelas framför dem är minst lika märkligt att iakta som när de åker ut på bärplockning om höstarna - och hör att svensken ligger hemma och gnäller över den låga a-kassan.

I alla fall så skapas ett nytt boende åt skatungen. En bur i lämplig storlek tillverkas och draperas med filtar och paraply för att värna om den lilles bekvämlighet och omsorg.

Nu är skatan bosatt på verandan och matas med pincett. Med glupsk aptit äter, den nye inneboende, hård och mjuk kattmat till de bägge katternas oförställda förvåning och ungen har börjat att betrakta den yngsta dottern som sin mamma. Jag kan se på katternas blickar att de tycker att det som nu har skett är mycket märkligt.

Jag är medveten om att vilda djur inte får hållas kvar längre än 48 timmar. Å andra sidan befarar jag att skatan, som nu även är döpt, inte har så stora möjligheter att överleva om vi följer gällande regelverk.

Nu har vi stora bryderier om hur vi ska lyckas att hålla ihop den nya familjekonstelationen så att alla får leva vidare.

En strategi kan vara att skatan får ett erkännande av den obegåvade och mördarmaskinen. Men jag ställer mig tveksam till att katterna kommer att betrakta skatan som ett syskon. Om det ändå skulle lyckas och skatan började att betrakta alla traktens katter som vänligt sinnade kamrater så slutar det hela i en tragedi tror jag. Och jag är särskilt misstänksam mot en av dem och det är inte den polske katten.

Jag befarar att detta kan bli ett utdraget sommarprojekt och är tacksam för tips och råd från någon med erfarenhet av dylika omhändertaganden.

Skatan befinner sig i riskzonen för att bli en minoritet - de dödades minoritet. Märk väl, jag skrev inte de dödas.....

Det är en trevlig stund för oss i Gnarps Kyrka.

Det är skolavslutning igen och räknar jag inte fel så är det femtonde året på raken och minstingen har fyra år kvar. Sitter i kyrkan och reflekterar över diskussionen om kyrkans – vara eller inte vara – som lokal för denna trevliga tillställning. Det var DO (diskrimineringsombudskvinnan) som tyckte att det kunde vara diskriminerande mot andra religioner. Det ansågs vara tveksamt att sjunga Den Blomstertid nu kommer för att en av textraderna handlade om - Guds godhets rikedom.....

Nej för tusan, Kyrkan är det bästa stället för skolavslutningar. Håll på traditionerna.

Därefter åkte vi till Harmånger. För mig är det rörande att se niorna falla i varandras armar och gråta. Hoppas att nyfikenheten av att träffa nya kompisar på gymnasiet infinner sig snart nog. Nya tider, andra möjligheter och fler upplevelser väntar.

Dotter nummer tre har två år kvar i Harmånger och sen kapar vi utav navelsträngen och kastar ut henne från huset. Det låter hårt men är bra. Givetvis så står dörren till fågelburen öppen och det är bara att flyga ut och in men de ska inte stanna inne för länge. Vingarna måste tränas.

Nästa år är det dags igen för en av kidsen att ta studenten. Hoppas trenden fortsätter att de törs fortsätta att flyga. Jag är då glad för varje dag som går utan att de har hängt på sig nåt ankare i form av fast sällskap som inte är ett dugg nyfiken på att se vad världen har att erbjuda.

Kommer ihåg när jag gick ut gymnasiet i Kiruna då var de tre stora framtidsutsikerna:

Fast anställning på LKAB, 450 meter under jord fram till pensioneringen. Om din släkt var ena jävlar på att jobba och inte klagade över att hosta upp malmpartiklar under semestern så var framtiden tryggad. Det krävdes inte mer än så.

Den andra möjligheten var att sikta in sig på en anställning i Kommunen. Släkten behövde nödvändigtvis inte vara ena djävlar på att jobba även om det inte var ett handikapp. Däremot var det meriterande med kontakter, och på den tiden, gärna via partipolitiken. I Kiruna ansågs du som lite finare om du hade jobb på Kommun eller Statens Järnvägar.

Den tredje möjligheten var bara en vision och dröm. Det ansågs vara nödvändigt med uppåtgående vertikala kontakter till vår Herre. Drömmen bestod av att få en civil anställning på Lapplands Fjälljägarregemente. Det fanns två kyrkligt aktiva bland de civilanställda och därför trodde vi att det var nödvändigt med de, ovan molnen belägna, kontakterna.

Under gymnasietiden tänkte jag på att bli militär. Antagligen för att jag gillade att föra befäl. Därför skärpte jag sinnena en kort stund under mönstringen till lumpen och ansågs därför duglig för att bli antagen som befälselev på Fjälljägarregementet.

När så första snön kom och befälet skrek: Stridspackning på och uppställning på kaserngården sprang jag som bara fan. När vi sen, unisont, fick skrika: VÄLKOMMEN SNÖ – VÄKOMMEN SNÖ!!!!! Då slog mig tanken att det kanske ändå inte var min framtidsgrej.  

Under en övning i Kebne kommenderade samma befäl - mitt i natten - att skidorna skulle vara nyvallade till morgonen. Problemet var att det var 28 grader kallt och dessutom full storm. I sådana förhållanden var skidvallning inte det första man tänkte på.

Då tog jag ett definitivt beslut. Det var bara att dra innan jag skulle åka dit för mord och bli instängd på anstalt. Det var heller ingen höjdare att börja vuxenlivet i fängelse och det var nog ett klokt beslut.

Min sk. yrkeskarriär inleddes således på LKAB kombinerat med någon sorts idrottskarriär. Det varade i fyra år, sen fick även det vara nog.

Ungdomar i Nordanstig följ nu mitt råd. Ni har varken LKAB eller Jägarskolan. Däremot har ni Kommunen och Vision Nordanstig. Så flyg och prova era vingar och akta er för ankare som bara vill hålla er hemma.

Fastna inte i det ytliga och fotochitistiskt fetischistiska pryltänkandet och de pudrade näsorna. Ägna er åt garderoben med; -skorna, -handväskorna och kjolarna när ni blir gamla som gatan. Bli kärringar och gubbar när tiden infinner sig.

Ut och flyg!!!!!!!!!!!!!

Bilden nedan:

Googla gärna på: Ismarelda Marcos.........hustru till den forna Fillipinska diktatorn.

För ett halvår sedan erbjöd jag mig att sponsra Bergesta äldreboende med en benpressmaskin. Tanken var att bidra med en tredjedel av inköpskostnaden av maskinen. Utöver detta erbjöd jag mig att utbilda personalen i vilka boende som kan träna och på vilket sätt.

I vissa frågor kan jag bli human och i andra en fruktansvärd opponent. I detta ärende erbjöd jag mina tjänster helt gratis utöver sponsrandet. När jag lade örat på huvudkudden så hörde jag en röst som viskade: Bengt, nu har du gjort en god gärning och prisade vare dina gärningar.

Mer konkret visar rehabiliteringsvetenskap att även äldre kan tillgodogöra sig styrketräning samt att det blir lättare för personalen om de boende kan hjälpa till bättre vilket i sin tur blir mindre slitsamt.

Den ansvarige lovade att ta med sig den sk. frågan vidare i organisationen. Nu har det gått ett halvår och jag har inte fått någon återkoppling och nu får det vara - jag ger upp.

Och det skulle vara intressant att veta vilka idioter som nu sitter och bevakar sitt revir.

Nu har den opportunistiska rösten börjat göra sig alltmer gällande : Bengt acceptera inte det här. Och tro mig, jag har ingen egen vinning av det.  Med mitt Laestidianska påbrå måste jag, med dåligt samvete, medge att jag har blivit prisad för oegennyttiga arbetsinsatser och det har jag papper på. Och må Gud förlåta mig att jag nu framhävde mig. Men jag lovar, jag gör inte det här för att få mer sådana papper.

Ungarna försöker ibland att tukta mitt hetsiga temperament och särskilt när jag svär. Men nu är jag nödgad att ställa mig frågan: Vad är det för jävla mekanismer som råder här?

Jag blir upprörd över att Nordanstigs Kommun får sponsra travhästtävlingar när jag inte får sponsra gamla åldrade skattebetalare på livets höst. Förstår ni inte att jag också vill bidra med lite hjälp - om det behövs.

Och det är märkligt att jag inte får försöka rehabilitera åldringarna så att de kan få lite mer hjälp, åtminstone lite i närheten av det som travhästarna erbjuds.

Och här får Nordanstigs visionsgrupp mitt enkla lilla bidrag: Att åldringar i Gnarp bör få lika bra rehabilitering som travhästarna på Hagmyren.

Och jag vill redan varna personalen att den dag jag hamnar där - då kommer jag att kräva att få sitta i min benpressmaskin med datorn på ett bord framför mig. Och vem vet, kanske bildar jag ett nytt parti. Piratpartiet för Rebelliskt Åldrade. Beteckningen blir, utan tvekan, PRÅ.

Ingen ska behöva komma och säga att jag inte försöker att ta i och bjuda till, lite schysst vill jag försöka att vara. Och nog har jag allt lite stolthet kvar i kroppen så jag lär återkomma när ni minst anar det.

Men nu lämnar jag den här saken och låter dig som läsare avgöra. Finns det nån förlorare?

Och när du tänkt klart så inser du - att inte är det jag och du - men glöm då inte bort att en dag blir vi också gamla.

Men hjälp mig med svaret, varför vill inte alla ta i !!?